Ett hårt skal och en mjuk kärna

Tage G. Petrén är flygkapten på SAS och redan inledningsvis förklarar han sitt oerhörda ansvar för allt som händer ombord på planet och att allt egentligen hänger på hans lugn, beslutsamhet och kompetens.

Han står framför oss i stilig uniform med pilotglasögon under mösskärmen. Han berättar också direkt att han lämnat sin familj för en annan kvinna och hela hans uppenbarelse är en lysande schablon av en riktig man – en riktig karlakarl.

Men så tar han bokstavligt talat av sig kläderna och då följer machoskalet med och utan sitt pansar, sin uniform, blir han en liten, ängslig man som inte alls har någon framgång med sin nya kärlek och som söker tröst i countrymusikens vemod och gråtmildhet.

Ramhandlingen är lätt absurd. Flygkaptenen är också countrysångare – något av en idol i Seattle – han har lämnat sin fru, som ändå bara ser honom som en birollsfigur, och trånar efter sin ungdoms kärlek Ursula som han, av en tillfällighet, återser ombord på ett plan efter över 20 år.

När han inte tar sitt ansvar, och styr flygplan med säker hand över Himalaya, sitter han i sin mors lilla lägenhet i Månkarbo, långt ute i det svenska Badlands, och försöker lära sig spela banjo och trånar efter Ursula, som inte alls förefaller villig att återgälda kärleken.

Men Tage G. Petrén har dock en viss självinsikt och inser att han egentligen inte mår särskilt bra och att han måste göra något åt det.

Han använder många storvulna ord och formuleringar men det är ändå tydligt att han inte riktigt vet hur man gör. Han kan ratta en jättelik Boeingmaskin men har dålig kontakt med sig själv och han vet inte hur han ska hantera sitt liv. Kristina Lugn skildrar avståndet och vägen mellan den vi är och vad vi vill vara genom Tage G. Petréns vilsenhet och hans tappra försök att – trots allt – leva upp till en slags manlighet.

Motpolerna är tydliga: den tuffa flygkaptenen i ena änden och den lille mannen med banjon i mammas lägenhet i den andra änden. Två sidor av en och samma man.

Men det finns ingen lösning i pjäsen, ingen hemlig formel eller magiskt trick. Kristina Lugn visar upp och formulerar frågor men ger inga svar, eller ens någon förklaring. Och Ursula dyker aldrig upp.

Till sist tar Tage G. Petrén åter på sig uniformen och lämnar oss med ett segervisst leende på väg in i cockpiten med orden "Ich bin ein Berliner!". Ytan hos mannen har åter tagit över och han utstrålar både trygghet och beslutsamhet.

Under föreställningen återvänder Tage G. till countrymusiken gång på gång. Ett parti är en ren konsert med The Flying Captain, som är hans artistnamn, och den eminente musikern och kompositören Niko Röhlcke.

Det är överraskande bra och Lennart Jähkel gör Tage G. som countrysångare på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. Och rollfiguren, Tage G. verkar lycklig och kanaliserar sin ångest och sitt tillkortakommande genom countryns vemodiga melodislingor och Kristina Lugns fyndiga och poetiska sångtexter. Detta är en märklig och påträngande men stundtals lite svår föreställning. Kristina Lugns text är som en lång prosadikt med härliga ordvändningar och överraskande språng och det finns inga onödiga transportsträckor – nej, inte ens ett enda onödigt ord. Men det gäller att hänga med och vara koncentrerad, Lugn gör det inte lätt för oss.

Men orden går in, tankeflödet sätts igång och innan jag vet ordet av är den timslånga föreställningen över. Och det känns som att vakna upp efter en dröm. Riktigt bra teater, med andra ord. Lennart Jähkel har en stor del i detta. Han klarar enkelt balansen mellan uppblåst machokapten och den ängslige lille Tage G. med gitarren i hand och darr på rösten när han sjunger "Mina små fruar, gråt inte mer! Mitt arma hjärta har krossats av er!"

Jähkel har en enastående scennärvaro och utstrålar ett stort lugn och uttrycker utan större åthävor de olika känslolägena.

Även en eloge till Sören Brunes listiga och fantasifulla scenografi som låter oss hur lätt som helst både befinna oss i ett flygplan, i mammas lägenhet och på en rökig countryklubb i Seattle.

Ännu en skön teaterupplevelse på Skillinge Teater.

Robert Dahlström