Annons
Nyheter

Ett eldigt spel som väcker fantasi

En helkväll med Beethovens pianosonater drog fullt hus när pianoprofessorn Hans Pålsson konserterade på Mellby i söndags. MusikiSyd var som vanligt medarrangör för detta evenemang.
Nyheter • Publicerad 21 juli 2008
Hans Pålsson på Mellby Altelier i söndags. Bild: Ingvar Wickander
Hans Pålsson på Mellby Altelier i söndags. Bild: Ingvar WickanderFoto: 

De fyra Beethovensonaterna exponerade tydligt mästarens utvecklingsväg från Sturm und Drang-tiden från opus 13 från 1799 fram till den inåtvända och utvidgade sonatformen i opus 111 från 1822. I den fulla konsertsalen rådde först en långvarig och förväntansfull tystnad innan Patetique-sonatens mäktiga C-mollackord inledde kvällens konsert.

Lyssnarstämningen blev nästan chockartad uppskruvad av pianistens inlevelsekraft. Hans Pålsson har en ovanlig förmåga att trollbinda sina åhörare med sitt eldiga och fantasiväckande spel. Det cantabla adagiot fick sin nobla och varma framtoning och det framilande rondot upphör aldrig att fascinera. Efter den åttonde sonaten följde så den ljusa tionde med opustalet 14 nr 2. Ingenting tycks ännu förmörka Beethovens infallsrika skaparkraft; idel solsken och skämtlynne som i en komedi av Shakespeare, skickligt iscensatt av kvällens pianist.

Annons

Mellansatsens högtidliga promenadtema blev skönt utbroderad med utsökt precision och finalens lekfulla upptåg strävade hela tiden upp mot högre höjder. Tio år senare, när han hörde ytterst dåligt, skrev han sin 24:e sonat den i fiss-dur med opustalet 78. Sin svåra belägenhet till trots, förmådde han tydligen vidmakthålla sitt goda humör och sin obändiga skaparförmåga. Nu var det ändå en ny sida av hans komponerande som Hans Pålsson tydligt klargjorde med sitt spel.

Så kom det formidabla kraftprovet: Den sista sonaten i c-moll opus 111 från 1822. Då var han helt döv men förmådde ändå driva sin skaparvilja till sitt yttersta och skrev denna sista pianosonat som ett mäktigt slutkapitel i pianolitteraturens Nya Testamente. Att med bibehållen koncentration som sista nummer framföra detta tekniskt mycket krävande verk förefaller helt mirakulöst. Det är som om språket inte förmår uttrycka den höghet och det ljus som Hans Pålssons tolkning förmedlade. Den andra satsens hymnliknande melodi, adagio molto semplice e cantabile, är utformad som en serie variationer och med Hans Pålssons sensibla anslag var det som man hörde en hel stråkkvartett.

Ingvar Wickander
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons