Eskobar
(V2) Åkersbergatrion Eskobar är lite av en främmande fågel i svenskt popliv. Jag har sett dem, vitklädda, bryta igenom rockbrötet på svartklädda festivaler med sin subtila, nedtonade stämningspop, närbesläktad med Chris Isaaks eller Heather Novas. Och det är starkt. Ett sånt band har definitivt en lång rad av sina kameler i hägnet. "A Thousand last Chances", deras blott tredje album på åtta år, är ett genomarbetat, elegant verk, för det mesta underdrivet och lågmält, även om ljudbilden ibland, som i "Violence", öppnar sig mot större intensitet. Den eteriska singeln "Love Strikes" är redan en hit i radio, och "Bring the Action" firar nya triumfer i drömsk pop. Men jag blir inte riktigt gripen. Jag saknar blod, jord och märg, medan Eskobar svävar fram med huvudet bland molnen.