Ensamma bland korna i Kansas

Kansas är platt. Löjligt platt. Ni kanske tycker att Söderslätt är platt, men Kansas är banne mig så utkavlat, tillbankat platt att man i god och lugn tid kan se vilka fordon man kommer att möta på torsdag.

Jag nämner inte dettaför att starta någon slags platthetstävling ("Du vet väl att det inte går att göra affärer på Söderslätt? Det är så platt att kulorna inte rullar!"). Det är bara en reflektion inför det jag nu tänkte berätta, och som handlar om kor.

I sommar kommer nämligen ko-paraden till Köpenhamn, och det ser jag fram emot speciellt just därför att jag och mitt ressällskap upplevde en ko-parad i Kansas City sommaren 2001.

Vi kom åkande över slätten, där monotonin av mil efter mil av ingenting, ingenting och vajande sädesfält endast bröts av flockar av kor, koncentrerat betande för att hålla markerna öppna och fria från alla mullvadshögar som skulle kunna skymma utsikten. Ett i grunden vackert, öppet landskap, men efter några timmar börjar man längta efter variation och kontraster, och undra om Ulf Lundell egentligen visste vad han pratade om.

I fjärran lockade ossi alla fall storstaden Kansas City, utkastad på slätten som en gigantisk klick grädde på en pannkaka, med sina skyskrapor och sitt människomyller. Eller, det var i alla fall vad vi trodde.

För när vi gled in i Kansas City (bisarrt nog beläget i Missouri, men det är en annan historia) under sen eftermiddag möttes vi bara av... ja, fler kor.

Gatorna var mystiskt folktomma, som om de evakuerats i all hast inför en inkommande tromb. Säkert hukade nu alla i sina jordkällare och skakade på huvudet åt de galna turisterna. Ska ingen varna dem? Nej nej, inte när det äntligen händer något kul i byn!

Vi förstod sedan, i den misstänkt utdragna frånvaron av tromber, att Kansas City helt enkelt är sönderkontoriserat. Downtown finns bara kontor och affärskvarter, och efter klockan fem är de blåsta på folk. Dock inte på kor.

Överallt stod stora kor, färgglatt målade och mystiskt blickstilla, som om vi just hade kommit på dem på deras årliga maskerad. Vi befann oss i en serieteckning av Gary Larson.

Vi klev ur och knackade på ett av de stora djuren. Som lät ihåligt, förmodligen gjort av glasfiber. Vid den tiden hade vi aldrig hört talas om en ko-parad, och antog helt enkelt att så här är det i Kansas City. De hyllar väl de djur som håller landskapet öppet, och försöker blidka en grupp som i kraft av sitt blotta antal skulle kunna gripa makten om de bara kunde komma upp med ett gevär som kan skötas med klövar.

Ko-parader är dockkonst-happenings, där lokala konstnärer får gå loss på varsin plastmodell (se www.cowparade.com), som sedan auktioneras ut till förmån för välgörande ändamål. Vad som helst, egentligen, utom gevär som kan skötas med klövar.

En ko-parad är en lekfullvårflod av kreativitet, så befriande fånig att den desarmerar allt som hotar att göra konsten högtravande och svår. I Kansas City fanns exempelvis kossan som var Elvisimitatör, och en Da Vinci-inpirerad sak, vitsigt kallad "Mooh-na Lisa". Plus en eldsprutande "Cow-zilla" och en saxofonblåsande jazzko kallad "Charlie Par-Cow". Folkhumorn lever i Kansas City.

Kalla den bara inte platt.

Lars Thulinsläpper inte intervjuerna om sin tid som nöjesredaktör på Allehanda förrän efter sin avgång nån gång i framtiden.

lars.thulin@allehandasyd.se