"En vettig åsikt från min inre röst"

Sedan lyckas jag sansa mig något och börjar fnissa åt tanken på att gå fram till Björn Ulvaeus, bestämt lägga fram min mobiltelefon på bordet, spela upp den serenad jag och min bäste vän Kim spelade in på fyllan för några veckor sedan och erbjuda Björn Ulvaeus att köpa rättigheterna till den.

Det gör jag inte. Lyckligtvis.

I stället slår jag mig ner i en soffa bredvid min fotograf och vi är båda lite starstruck och nervösa där vi sitter. Våra blickar liksom dras åt det celebra sällskapets håll hela tiden.

Efter några minuter reser de sig och går för att hämta sina jackor som hänger vid oss. Tusen och åter tusen tankar passerar i mitt huvud när min blick först möter Björn Ulvaeus och sedan Lars Winnerbäcks. Herregud, vilken handsvett jag producerar. Jag oroar mig för att drabbas av akut vätskebrist och falla avsvimmad till marken.

Förutom att det skulle se väldigt dumt ut, vill jag inte att varken Björn Ulvaeus eller Lars Winnerbäck ska behöva ge mig första hjälpen i form av mun-mot-mun-metoden. Så sjukligt mycket beundrar jag dem inte.

Sen börjar jag på fullaste allvar fundera på vem som jag helst skulle vilja bli räddad av.

Tanken på att gå fram till Lars Winnerbäck och be att få en kram, autograf och idolbild börjar ta form. Och till min stora fasa så vägrar den lämna mitt huvud. Tvärtom växer den sig starkare och jag märker att min mycket sjuka hjärna redan börjat sända order ner till mina ben om att omsätta dess order till handling. Det rycker i dem, oroväckande mycket.

Problemet är bara att om jag ber om en bild med Lars Winnerbäck, skulle det se fruktansvärt dumt ut om jag inte frågade Björn Ulvaeus om samma sak. Annars kanske han skulle tro att jag inte kände igen honom. Och jag har inte tid att ta två bilder eftersom jag om två minuter ska in och intervjua Victorias Secret-modellen Caroline Winberg. Därför funderar jag på fullaste allvar på att arrangera en gruppbild.

"Lugna dig nu Pascal, för helvete," tänker jag. "Bete dig! Spring inte fram till Lars Winnerbäck med flottiga handflator och ansiktsuttryck som en kåt labrador och be att få ta en bild med honom till din profilbild på Facebook. Lita på mig; gör det bara inte."

Och jag lyssnar till min inre röst och finner åsikterna väldigt vettiga medan jag ser Lars Winnerbäcks rygg och ljuvliga röda hår försvinna ner för trappan.

Några minuter senare sitter jag framför Caroline Winberg, en av jordens vackraste kvinnor, men det enda jag kan tänka på är Lars Winnerbäcks sorgsna ansikte och vilken bild jag just gick miste om.