En väsande samovar och förföriskt vackra syrener

I en symfonisk prosa fångas stämningar och harmonier i ett Ryssland, som det tedde sig för ett hundra år sedan.

Andrej Belyj ser musiken som den främsta konstformen, liksom sina vänner inom symbolismen. Han försöker skriva musik med ord, han arbetar med satser och strofer, med fraseringar och tempoväxlingar.

Han vill inte bli upptäckt och avslöjad, därför döljer han sitt verkliga namn Boris Nikolajevitj Bugajev.

Vardagen får sin självklara plats i berättelsen med detta vanliga, som upprepas – en molande tandvärk, en väsande samovar och förföriskt vackra klasar av syrener. Det är visserligen självklart, men det måste ses och erövras, varje dag. Ja, kanske inte tandvärken.

Droskorna drar runt människor till tillställningar och föreställningar, andra människor rör sig mellan olika platser till fots. Med skilda avsikter och planer, för att handla, för att besöka en vän eller för att begå ett illdåd med en lädersyl. Människors rörelser och möten är vanliga.

Språket är sällsamt varierat och väl anpassat till den valda tematiken. Ibland rakt, öppet och skarpt, i andra sammanhang med en poetisk förtätning. Allt beroende på miljöer, situationer och avsikter. Språket andas både modernitet och estetik, det känns förbluffande närvarande och levande. Inte alls som något, som har tillkommit för länge sedan. Samtidigt är det ovant att läsa denna stränga uppdelning av texten i avdelningar och stycken, sida efter sida.

Andrej Belyj skriver mera försiktigt och inlindat när han för fram kritik mot fenomen och idéer i sitt samhälle, det handlar mindre om politik och samhällsfrågor och mera om religion och filosofi. Om förhållningssätt till ikoner som Kant och Nietzsche liksom till deras företrädare i Ryssland. Och Belyjs egen njugghet till mystikerna, njugghet är att uttrycka sig milt. Andrej Belyj har flera avsikter med sitt skrivande. Han vill dels pröva att tänja på språkets gränser och skriva en experimentell prosa, dels vill han ge plats för sina personliga kommentarer till tankar och idéer, som finns omkring honom. Och särskilt till enskilda bärare av dessa idéer.

Kjell Johansson gör som vanligt ett bra översättningsarbete, inte bara det, han ger också förklaringar och kommentarer, som underlättar för en läsare att närma sig en sådan författare som Andrej Belyj.

Det är ett ord som jag hänger upp mig på, det finns både på sidan 70 och sidan 130, ordet är tornsvävare. Jag vill skriva tornseglare, om denna svarta svala. Om nu ett ord betyder något i ett stort arbete. Det är väl mer än tveksamt.

Boken är vacker med omslag i textil och en uttrycksfull akvarell av Andrej Belyj på fronten.

Bo Bjelvehammar