En vän av förmynderi

Inget ont i det, mig kvittar det om det finns ett staket kring uteserveringen där jag sitter och dricker öl med mina vänner. Det som däremot först förundrar mig är anledningen till denna hastigt uppkomna staket-hysteri som kostar enskilda småföretagare tusentals kronor. Enligt uppgifter som nått mig beror den på att blinda personer annars kan ramla och slå sig över stolar och bord.

Jag kan se en sådan händelse framför mig. Pang kan det säga, sen har en stackare med solglasögon och blindkäpp rammat en hel uteservering och förvandlat den nyss så fridfulla platsen till en krigszon. En kvinna, som i ögonvrån sett den annalkande faran, skriker gällt innan hon plötsligt tystnar. Öl, askfat och människor flyger till höger och vänster i den plötsliga kollisionen.Där människor nyss suttit och druckit öl råder nu ett svåröverskådligt inferno. Ledarhunden gnyr ömkligt och slickar sin tass. Någon ligger på rygg och skriker och jämrar sig i plågor. Andra sitter längs trottoarkanten i chock och bedrövelse och stirrar tomt framför sig. Ambulanssirener hörs på avstånd. Den blinde vandrar fram och tillbaka utan sin käpp bland bråte och lik, för i kalabaliken som uppstått har den brutits itu. En folkmassa har samlats runt olycksplatsen och gör sitt bästa för att undsätta de skadade. Dagen efter råder det landssorg, vi inser alla att vi inte kan ha det på det här sättet längre.

Så går det givetvis inte till. Ändå tycker jag att det är vettigt på något sätt, det här med staket. En urban allemansrätt för att göra gator lättillgängliga för personer med synnedsättning. Jag är en vän av förmynderi i största allmänhet. Tycker det är ganska bekvämt när politiker sätter upp riktlinjer för hur jag ska leva mitt liv. Spelregler som gäller i det offentliga rummet och som i sanningens namn är rätt vettiga. För trots det politikerförakt som råder i Sverige har vi parlamentariker som i regel har huvudet på skaft. Folk i min omgivning klagar indignerat på lagstiftarnas sätt att försöka skydda oss mot allt, men det räcker att se antalet dödsoffer vid tågolyckor eller brandolyckor i Sverige och jämföra det med resten av världen. Lagar och förordningar räddar liv. Vi har det bra här i uppe i Janteland, och säga vad man vill; i mångt och mycket har det att göra med det förmynderi vi älskar att hata så. På något sätt tycker jag det är fint, och så typiskt svenskt – att vi gör uppoffringar för dem som inte har det lika lätt som vi andra.