Annons
Nyheter

En uttolkare av livet och döden

Inger Christensen dog den 2 januari i år, hon var en av de stora poeterna i världen, men även prosaist och essäist, hon skrev till detta dramer och barnböcker. Under många år nämndes hon som kandidat till Nobelpriset. Hon har en liten produktion bakom sig.
Nyheter • Publicerad 10 februari 2009
Inger Christensen. Bild: Ole Buntzon
Inger Christensen. Bild: Ole BuntzonFoto: 

Av en särskild anledning har jag fastnat för hennes sista poesibok Sommarfugledalensom kom ut i Danmark 1991 och i svensk översättning av Sven Christer Swahn som under en kort tid var min lärare i svenska. Fjärilsdalenkom på svenska 1996.

Det är ett märkligt poetiskt verk med femton dikter i sonettens form med fjorton rader och fyra strofer. En form som passar Inger Christensen med hennes stränga krav på precision och skärpa. Hon låter i Fjärilsdalenskilda fjärilsarter bära livet på fjärilars fladdrande och flyktiga sätt men de blir även uttolkare av livets motsats, döden. Intill dödens närhet trängs minnen, bilder och upplevelser. Vi får vänja oss vid att delta i metamorfosen och förflyttningen från livets sköna och ljusa ansikte till dödens fula tryne. Skönheten i orden är bedövande och gestaltningen av detta bräckliga grässtrå som skiljer livet från döden. På senhösten 2004 hörde jag Inger Christensen läsa hela sonettkransen, jag glömmer aldrig hennes suggestiva rytmik. Jag har återvänt till diktsamlingen och umgåtts med den från och till efter hennes död. Nu skriver jag fritt denna miniessä, några ord har jag lånat från Inger Christensen, det ska jag frivilligtsäga för att undvika att göra en Liza Marklund. Alla ord har fått sin kraft och energi från Inger Christensen.

Annons

En apollofjäril fladdrarförbi med sina stora ögonfläckar på bakvingarna, de röda ovalerna är som ditsatta äpplen från ett träd bland vildmarken. Det är solsken över sensommarängen och vinden går i gräset, böjande och böljande. Fjärilen arbetar med sin varma kropp uppåt, glider framåt längs gräsets kanter som en stund fångar solstrålarna. Ett lätt fladdrande en junidag när jag följer en väg längs en stenmur, vinden skapar oro i björkarna och när ett moln skuggar känner jag en rysning i kinderna och så hör jag en spröd röst bortom björkdungen. Och minns fallet i nässelflocken i mormors hönsgård. Vinden drar vidare genom trädens kronor och genom gräsfälten, ingerorden lyser som kristaller och de fastnar på amiralens sammetsvingar med tegelröda och vita färgflak. Amiralens larver syns både på brännässla och tistel. Minnets klungor och tecken.

Några fjärilar vilari grottor och andra kommer ur underjordens djup och från Vejle ( hamnstaden Vejle på Jylland var Inger Christensens födelsestad) kommer kålfjärilen, honan bär en vit själ, en oskuldsfull vingspegel, svarta vingspetsar och svarta fläckar på framvingens båda sidor. Detta talar både om minnets förgänglighet och sprödhet och om sorgens alfabet och flyktiga besök. Lika ofta om dagens och ljusets skönhet som om nattens och sorgens symmetri. En eklektiker med en vid repertoar från glädjevisa till dödsmässa. Det är lätt att bli bedårad av sorgmantelns fosforgula linne och de cikoriablå fläckarna, att bli upplyft av detta förbifladdrande glädjeliv och i fjärilskroppen se en ljusets ängel.

En oansenlig brunlarv på en slånbuskes kvist eller en nässlas blad väntar bara på att förvandlingen ska ske, att fjärilslätt få slippa det gamla och ge sig bort till nya växtsafter och andra mogna frukter. Och känna jord se himmel och doft av hagtorn. Och som vuxen vatten som en flock av blåvingar som doppar sina snablar i en stensatt vattenpöl och återvänder till sommardagen med bara blå himmel. För att leva i sin självupptagna kärlek ännu en dag, för att känna en stump av lycka och för att glömma dödskramen och den förljuget dolda sista kyssen. Fridfullheten och dagen utan bekymmer förvandlar ännu en dags möten till ljusa och förtrollade. Men vem är det som kommer med detta livets bedrägeri, vem är det som bär fram det? På det yttersta av aurorafjärilens orangefärgade vingspetsar vilar fjärilens själ, det är ingen synvilla, det är lika säkert som den stora skimmerfjärilens purpurglans och att den gärna attraheras av våtfläckar liksom blåvingen. Samma själ ser du i rödhakens öga när en sommardag går mot kväll efter en stor soldag. Vi människor som universums narrar går med våra döda i solnedgången till pionens svullnader och längs rosens blomspår bortom bersån långt bort till fjärilsdalen. För att se livet i dödens smatter! Solen lämnar av sina skuggor och månen stiger i kvällens svarta bedrägliga ljus.

Att leka sommaren dag eller två det går för sig och att inbilla sig att fjärilslivet varar länge det går att tänka sig, men när döden kommer med den färdigsydda kostymen då är livet i sommarfjärilsdalen slut. Den korta fladdrande leken är över och det långa allvaret börjar. Och livet flyr.

"Det virvlar upp som ljus i sommarvindar

som glimt av pärlemor och is och eld,

tills allt som finns i sitt försvinnande

förblir sig självt och aldrig far vill."

Bo Bjelvehammar
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons