En succé – Rent ut sagt

Inte minst när man sjungande lovar ge oss årslånga 525 600 minuters kärlek. Fast i realiteten handlar det här om156 intensiva kärleksminuter, typ Låt inte morgondagens moln skymma dagens sol.

Framlidne Jonathan Larsons Puccini-inspirerade musikal (en uppdaterad La Bohème) känns- sedan urpremiären 1996 i New York - fortfarande fräsch. Främst i att fånga nutidsangelägna problem som angår alla åldrar.

Vi möter ett antal vinddrivna unga existenser med konstnärsambitioner vilka lever på marginalen i ett kollektiv i New Yorknedgångna Alphabet City. Inte minst kretsar problemen kring det som titeln antyder - hyran. De panka hyresgästerna inser att livet inte är en bostadsrätt och att de förr eller senare står på gatan.

Tills dess fryser, skapar, älskar och inte minst dör några av de par som bildar navet i den gripande storyn.

Där outsidern, den hysteriskt videofilmande Marc (Isak Bendelin) är en driven berättare och vars flickvän Maureen lämnat honom för en annan tjej.

Kring honom florerar kärnan av tre kärlekspar - den hiv-smittade rockmusikern Roger vars enda mål är att skriva en sista hit (Emil Sigfridsson) och Mimi (Rudina Hatipi), vidare den fysiskt stöddige men psykiskt veke Tom (Bo Andersson) och Angel (Jonatan Schnoor) samt Maureen (Anna Renud) och Joanne (Linda Gladh). Sammansättningen indikerar utsuddade könsgränser för kärlekslågor i snabbspolningen av ett års handling, från julafton till julafton.

Deras öden griper intuitivt. Inte minst för att till exempel Angel är både hiv-smittad och transvestit och som blir ett av offren.

Musikerna och sångerna är genomkomponerade med en intensiv rockråhet som det grymma teaterbandet levererar perfekt. Påtagligt strukturerade som 90-talets svar på 60-talets Hairmed kollektivet i centrum. Vilket ibland går ut över texterna då många ska och vill höras.

Bäst blir det då huvudpersonerna grälar, försonas eller är förtvivlade.Det sker allt som oftast.

Inte minst i det första trevande mötet mellan Roger och Mimi då hon frusen önskar eld till sitt stearinljus (Tända ljuset). Andra "ljus" är kärleksduetterna Utan digoch den sensiblaTänkte säga, vilka paret hanterar perfekt i sina krävande partier. Där Emils emotionella röstprofilering briljerar i höjd och inlevelse. Medan Rudina har ett nervigt utspel och en påtaglig närhet som når ut över rampen i labila känslokast.

Häftigt utlevelserik är även Anne Renud i showstoppern Maureen Performanceoch i sin käftigt energiska kärleksrelation med ljudteknikern Joanne.

Utan tvekan framstår ändå Jonatan Schnoor och Bo Andersson som det mest udda och berörande paret. Speciellt Schnoors transvestit är lysande, och han kan slå frivolter både som kille och tjej.

- Jag är betydligt mer man och kvinna än någon annan kan bli, värderar han sig. Dessutom utstrålande en charm och värme till allt och alla vilket återger livsglädjen till det utsatta kollektivet.

- Jag har mina brister, säger Roger/Emil i en scen. Må så vara men de är starkt minimerade i denna musikalsuccé, med smarta scenlösningar och starka vibbar av spelglädje,som inte lämnar någon oberörd.