En stillsam revolutionär

Den 24 november 1859 är boken klar, tryckt och bunden. Förläggaren John Murray låter ge ut den i en upplaga på 1250 exemplar. Den omfattar drygt femhundra sidor som är uppdelade på fjorton kapitel. Det är ett grönt pressat klotband. Verket saknar illustrationer. Dess fullständiga titel lyder On the Origin of Species by Means of Natural Selection, or the Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life(eller som den första svenska utgåvan som kom 1871 hette Om arternas uppkomst förmedels naturligt urval, eller hur gynnade raser bevaras i kampen för tillvaron).

När kvällen kommer den 24 november är hela upplagan redan slutsåld. Ytterligare tretusen exemplar trycks snabbt.

En revolution inom vetenskapen är ett faktum, en omvälvning lika omfattande och banbrytande som Sir Isaac Newtons gravitationslära och kaniken Nicolaus Copernicus verk om himlakropparnas rörelse.

I över tjugotvå år hade Charles Darwin, som nu hunnit bli femtio år gammal och sjuklig sedan länge, arbetat med att försöka finna vetenskapligt hållbara bevis för sin teori om hur arternas utvecklats. Om arternas uppkomstvar hans femte försök att sammanfatta sina teorier.

Anledning till att Charles Darwin denna gång verkligen förde projektet i hamn, och äntligen lyckades formulera sina tankar och redogöra för de mödosamt insamlade vetenskapliga beläggen, berodde inte minst på att en ung naturforskare, Alfred Russel Wallace, sänt honom en liten skrift som i många avseenden innehöll samma idéer vilka Darwin arbetat med under flera decennier. Det var Darwins vänner som enträget, nästan ilsket, uppmanade honom att skriva klart sin sammanfattning.

"I september 1858", skriver Charles Darwin senare i sin Självbiografi, "började jag på Lyells och Hookers enträgna inrådan förbereda en bok om arternas förändringar men fick ofta avbryta arbetet på grund av ohälsa och korta besök på dr Lanes utmärkta vattenkuranstalt vid Moor Park. Jag koncentrerade innehållet i det manuskript som jag påbörjat i mycket större skala".

Under många år hade Charles Darwin levt ett strikt inrutat och högst händelsefattigt vardagsliv - något han kom att göra under hela sitt liv. Han hade vigt varje frisk dag åt vetenskapen. Han var slav under sin egen stränga pliktkänsla, sin monstruösa arbetsmoral. "Arbetet har gått dåligt för mig denna morgon", skriver han i brev, "och mitt hjärta är sjukt. Så jag hatar arter och varieteter!" Hela hans tillvaro - hans strikt inrutade dagschema från vilket han högst ogärna avvek ens en enda dag - styrdes av arbetet och sjukdomen.

Vad Darwin egentligen led av går inte att fastställa. De flesta som skrivit om honom lutar åt att det i grunden var en nervöst betingad åkomma. Efter de strapatsrika åren ombord på briggen HMS Beagle, och den efter hemkomsten i rask takt skrivna reseskildringen, har han oavbrutet arbetat med att bearbeta, katalogisera och gå igenom det stora material han samlade under resan.

En massiv huvudvärk, magsmärtor, plötslig trötthet, diarréer och häftiga kräkningar var symptomen, senare tillstötte darrhänthet vilket var anledningen till att han anlade sitt med tiden världsberömda helskägg. Han tvingades göra ständiga avbrott i sitt arbete för att vila. Under långa perioder var han arbetsoförmögen, låg antingen till sängs i hemmet eller åkte iväg till någon brunnskurort. Det var även hans sjukdom som låg bakom beslutet att flytta från London där han tillsamman med sin hustru Emma - född Wedgwood - bodde på Upper Gower Street No 12.

Deras äktenskap var osedvanligt lyckligt och kärleksfullt, till synes kemiskt befriat från motsättningar och gräl. I september 1842 flyttar familjen Darwin till den lilla byn Downe i Kent, några mil från London, till en vackert belägen villa. Där kom familjen att stanna. "Så kom han att föra en tillvaro", skriver en av hans biografer, "som i sin isolering och tillbakadragenhet inte har många motstycken bland vetenskapens store."

Det fanns något djupt otidsenligt över Charles Darwin. Han liknade inte alls den nya sorts vetenskapsmän som blev vanliga under artonhundratalet. De vitklädda universitetsmännen omgivna av en nimbus av ofelbarhet och upphöjdhet, anställda vid stora och berömda universitet. Denna förskjutning skedde samtidigt som vetenskaperna blev alltmer specialiserade, delades upp i fler och fler ämnen. Charles Darwin däremot vidmakthöll livet igenom ett imponerande brett vetande inom naturvetenskaperna - från geologin och botaniken till zoologin och paleontologin.

I många avseenden liknade Charles Darwin snarare upplysningstidens vetenskapsmän, de privatlärda gentlemännen som bedrev sina studier och forskningar i hemmet, omgivna enbart av sina stora bibliotek. Visserligen hade Darwin i sin ungdom studerat medicin vid universitet i Edinburgh, men merparten av hans vidsträckta kunskaper kom från egna studier. "Enligt min åsikt", skriver Darwin, "har föreläsningar många nackdelar och få fördelar i jämförelse med självstudier."

Hans skoltid var inte lyckad. Han trivdes aldrig, varken i småskolan eller vid universitetet. Och hans betyg var allt annat än lysande. Han betraktades som slö, av vissa lärare till och med som trög och enfaldig.

En förutsättning för Charles Darwins vetenskapliga arbete var familjens förmögenhet. Det var en insikt som han själv tidigt tog fasta på. "Men jag blev inom kort", skriver han i självbiografin apropå sina studier, "av olika skäl övertygad om att min far skulle lämna efter sig en tillräckligt stor förmögenhet för att jag skulle kunna leva ganska gott på den, även om jag aldrig trodde att jag skulle bli så rik som jag blev. Men denna tro var tillräcklig för att avhålla mig från varje mera allvarlig ansträngning att lära mig medicin."

Den helt avgörande händelsen i Charles Darwins liv blev hans beslut att - till en början mot faderns uttryckliga vilja - följa med örlogsbriggen HMS Beagle. Året var 1831 och Darwin enbart tjugotvå år, och han hade efter de misslyckade medicinstudierna studerat teologi i Cambridge under några år för att bli präst. Hans uppgift ombord var att, som naturforskare, studera djur- och växtliv, mineraler och andra fyndigheter. Resan var planerad att sträcka sig över två år. Den kom att ta fem år. Under alla dessa år plågades Darwin av en svårartad sjösjuka. Han vande sig aldrig vid sjölivet, och vissa anser att det var dessa plågor som senare ledde till hans livslånga sjukdom. Det är under dessa år som Charles Darwin utvecklades till den store och minutiöst noggranne naturforskare han senare blev. Naturintresset utvecklades till en stillsam besatthet i vars grepp han förblev hela sitt liv. Den man som kom att revolutionera hela synen på naturen, skapelseberättelsen och människans plats i den naturliga ordningen var egentligen autodidakt. Han lärde sig det mesta genom egen erfarenhet. Men hans naturintresse, hans samlarvurm, var av äldre datum. Redan som barn visade han tydliga tecken på vad som senare kom att bli hans livsuppgift. "Samlarvurmen", skriver Darwin, "som gör en till systematisk naturforskare, konstälskare eller girigbuk, var mycket stark hos mig och tydligen medfödd".

Det var under den långa sjöresan, när Beagle hösten 1835 lade ankare vid Galapagosöarna, som Darwin för första gången började skönja konturerna till arternas utveckling. Anledningen var de stora inbördes artvariationer mellan öarna och deras olikhet med de sydamerikanska formerna. Och så fort han efter hemkomsten skrivit klart reseskildringen A Naturalist's voyage round the World(på svenska Resa kring jorden) vilken fortfarande är fängslande att läsa, kastade han sig över - vad han kallade - "artfrågan".

Han grävde ner sig i den enorma naturaliesamling han haft med sig från resan, förde långa brevdiskussioner med naturforskare i olika länder men också med friluftsmänniskor och djuruppfödare, och han läste enorma mängder litteratur för att hitta belägg för sin teori. Han arbetade ytterst systematiskt, försökte finna svar på varje tänkbar invändning som skulle anföras mot hans teori. Han var självfallet fullt ut medveten om vilken sprängkraft ämnet bar på - eller som han skrev i ett brev 1844: "det är som att bekänna ett mord".

En vanlig missuppfattning än i dag är att Charles Darwin var utvecklingstankens fader. Att han skulle vara den första att hävda att djur och växter utvecklats från lägre till högre former. Redan 1753 skriver den berömde franske naturforskaren Buffon i sin Historie naturelle, att åsnan är en degenererad form av hästen och att apan har ett så nära släktskap med människan att det verkar som om de "har ett gemensamt ursprung". Det revolutionerande med Charles Darwins Om arternas uppkomstvar dels att han framförde svårrubbliga och vetenskapligt hållbara belägg för hur arternas utveckling skett genom anpassning under de långa tidsrymder som den nyväckta geologiska vetenskapen kunnat visa på, dels att han slog fast att det var i kampen om överlevnad som arterna utvecklas mot högre och mer livsdugliga former. De för just sin unika omgivning mest lämpade överlever och för därmed sin artvariation vidare. Men Darwin hävdade inte att det var de starkaste som överlevde, som senare socialdarwinismen vulgariserade Darwins lära till. Det är de bäst lämpade som vinner kampen om överlevnaden.

Den oerhörda debatt, hätsk och full av de råaste och mest infama påhopp, som följde efter publicerandet av Om arternas uppkomstär en av vetenskapshistoriens mest dramatiska och aggressivaste.

Trots att Charles Darwin aldrig skriver det rakt ut i boken - det skulle han göra senare 1871 i arbetet The Descent of Man and Selection in Relation to Sex(den svenska översättningen Människans härledning och könsurvaletutkom redan året därpå) - att även människan är en produkt av evolutionen och att vi därmed också delar urfäder med andra primater som apor och schimpanser - var det självfallet dessa slutsatser som upprörde samtiden.

Darwin omkullkastade - en gång för alla - den kristna skapelseberättelsen. Många var de kyrkans män, högvärdiga biskopar och vanliga präster, som nu gick till attack mot Darwins "ateism" och allmänna ogudaktighet. Det var en debatt som Darwin var illa rustad att föra. Han var allt annat än en polemiker. Hans strategi blev därför att styvnackat vägra delta. Han teg. Han svarade inte på ett enda angrepp, hur infamt eller kränkande det än var.

Den som förde darwinismens talan, och kom att betyda oöverskattligt mycket för spridandet av Darwins teori, var den - som idéhistorikern Sten Lindroth skriver - "orädde och oförneklige kämpen" Thomas Henry Huxley. Han kallade sig själv för "Darwins bulldogg".

Striden rasade under flera decennier - och pågår väl än i dag bland kristna fundamentalister - alltmedan Charles Darwin, som vanligt, lugnt och metodiskt fortsatte sitt strävsamma vetenskapliga arbete. Han skrev bland annat ett stort verk på över trehundra sidor om daggmaskar och deras betydelse för att skapa jord med god växtmån. Dagsrutinen rubbades inte. Han fortsatte att leva efter sitt inrutade dagsprogram.

"Få människor", skriver Darwin på ålderns höst i självbiografin, "har levt ett mer tillbakadraget liv än vi … Mitt största nöje och min enda sysselsättning livet igenom har varit det vetenskapliga arbetet, och spänningen i detta slags arbete får mig att för stunden glömma eller fördriver helt mina dagliga obehag." Charles Darwin var på flera sätt en ovanlig man. Det fanns något otidsenligt över hela hans väsen, inte bara att han i en den vetenskapliga specialiseringens tid förblev en "gentlemannaforskare", en privatlärd.

Han hatade all form av offentlighet; inte en enda gång ställde han upp på alla de publika framträdanden han blev inbjuden till. Han var inte äregirig eller mån om att framhäva sin egen person eller betydelse. Han var - enligt samstämmiga vittnesbörd - ytterst godhjärtad och omtänksam; när det till exempel visade sig att Alfred Russel Wallace levde under knappa omständigheter utverkade Darwin, genom att envist uppvakta premiärminister Gladstone, en statspension 1881 till sin forne medtävlare.

Till vardags gick han oftast omkring i sin kravlösa, slitna mantelliknande rock. Han beskrivs ofta som både okomplicerad och lätt naiv till sin läggning. Han trivdes under sina dagliga promenader och i det växthus han låtit bygga ute i den stora trädgården. Men han var alls ingen enstöring eller asocial människa. Han uppskattade när huset i Downe fylldes med gäster och vänner. Trots sin sjukdom var han en generös och glad värd, känd för sitt lite bullrande skratt.

Charles Darwin var, som någon påpekade, "en mycket klen representant för den kamp för tillvaron som han obevekligt skildrade i Om arternas uppkomst."