En stark doft av Magnus Florin

Magnus Florin är 50 år. Det är kanske inte så märkvärdigt, med tanke på fem tidigare romaner och en chefspost för Radioteatern. Hans tidigare böcker, Syskonen och Cirkulation, har jag utan närmare eftertanke placerat i samma fack som norske Erlend Loe, född 1969. Det är hans medvetet naiva och slapstick-artade prosa som förvillar. Den känns ungdomlig, och den luktar skrivarkurs på folkhögskola lång väg. Lämnar man formen och letar i berättelsen så kan man skönja något slags 50-årskris. Florin beskriver hela livsförlopp på litet sidantal, och den fragmentariska stilen bidrar till reflektion: är ett människoliv så här banalt? Leendet börjar framför kollekthåven på en kyrkbänk: "Mormor Gunhild sade: Jesus gav. Nu är det vår tur att ge." Reflexionen om givandet som fenomen är berättelsens genomgående tema. Finns en baktanke, egoism, i alla generösa handlingar? Berättaren är skeptisk, han blir irriterad på vänner som vill bli hembjudna till honom och som vill ge någonting tillbaka. På jobbet samlar man in pengar till blivande pensionärer, när man bjuds på kalas väntas man ta med en gåva. Mottagaren hamnar i tacksamhetsskuld och förväntas skicka tackkort: "Fotografierna berättade att vigseln och bröllopsfesten varit verkliga. Den personliga hälsningen bekräftade att de sett att vi varit där. Gåvorna hade gjort sin verkan. Fotografierna och hälsningen var ett kvitto till givaren." Åren passerar snabbt förbi och berättaren hamnar på sjukhus. Problematiken med givandet och tacksamhetsskulden ställs på sin spets. Det handlar plötsligt om organdonation, något som blir komplicerat för en obstinat person med gåvofobi: "Jag känner skuld och vill ge tillbaka. Hon log. Vad skall du ge bort? Ditt mjäll? Din tandbeläggning? Dina onda tår?" Existentiella frågor kombineras med excentrisk humor: "Om jag bestämmer mig för att inte donera, vad händer då? I så fall står jag väl i den situationen att jag dödat en människa som inte fick det organet? Jag svarade: När jag dör, pressa mig genom en köttkvarn, snurra mig runt i en centrifug, hyvla mig i små fina skivor, mal ned mig till ett fint pulver och fördela mig jämnt och rättvist till Hjärnfonten, Greenpeace, Röda Korset, veganerna, Rädda Barnen, tredje världens alla oberoende kaffeodlare och Riksföreningen mot cancer." Huvudpersonen, med sin besatthet av skuld, känns som lite egen. Intressant är emellertid att fundera över gåvans roll i vår lutherska pengafixerade värld. Handlar inte allt till slut om att göra intryck och avtryck? Ta McKinley-Møllers operagåva till drottningdömet som exempel. Inte kan väl den bara ha varit av ren välvilja? : "Tacksamhet är mottagarens uppgift. Ett åtagande som ger resultat. Vilket resultat? Givarens förnöjdhet." Bokstavsbarnens stora intrycks-problem är Florins vinnande språkliga kvalitet. Nonsensdetaljer utmålas stort, medan större händelser utspelar sig mellan raderna. På de 133 sidorna förekommer också närgångna beskrivningar av arbetsplatser, med arbetsplatsens vokabulär, på så nära håll att det blir skitkul. I Cirkulation var gestaltandet av bankmiljön centralt och i Leendet iscensätts sjukhuset, fast på mycket mindre utrymme. Direkta frågor, upprepningar och tillsynes slumpmässigt utplacerade meningar förekommer också, allt enligt den intelligenta florinska ordningen. Men i den sjätte romanen frångår författaren sin asketiska prosa till viss del. Texten är i alla fall bitvis mer flytande, ordrikare och mer lik den klassiska romanen: Det är en odrastisk förändring, som inte är negativ, men inte heller nyskapande. Men för den som längtat: doften av Florin är ännu stark. Leendet ska avnjutas långsamt och med piggt huvud. Julia Svensson