En Speleman och gamäng

Mannen jag talar om är artisten och spelemannen Hakon Swärd, det där med dubbelwet är en artistisk knorr egentligen skulle hans namn stavas med enkelt v efter fadern Otto Andersson Svärd.

Under hela 50 - talet och en bit in på 60 - talet var Hakon Swärd med sin orkester omåttligt populär överallt i Skåne, både i Lövestalund och i Rövarekulan utanför Löberöd.

Människor vallfärdade som pilgrimer i horder för att höra och se och dansa till hans orkester. Hakon Swärd var framför allt ett skånskt fenomen, men han spelade även i så exotiska landskap som Blekinge och Småland.

Det var en blygsam orkestersättning utan saxofoner och dessutom spelade han bara in en ynka platta. Hakon Swärd var en man som ville vara bland folket med sin musik, han älskade att spela, att uppträda, att spexa och lattja med publiken. Han var ingen musiker som lät sig tyglas eller påverkas av militärmusikens fyrkantighet. Han tyckte inte alls om gula knappar.

Det finns en blygsam dokumentation kring Hakon Swärd, den enda skivan, bilder från något teveprogram och berättelser från lokalradion. Den här boken bygger på berättelser från släktingar vänner, medmusiker och arrangörer. Och det är en bild av en man som älskade att roa och underhålla och som alltid överraskade med egna texter och improvisationer.

Med boken följer två cd - skivor som visar på Hakon Swärds dragspelskonst. Han är inte bara en tekniskt skicklig dragspelare, han spelar med glädje och lätthet. Och han är en mästare på att få folk att lyssna och dra till sig uppmärksamhet genom att direkt tala och sjunga till människor på dansgolvet. Det hände ofta att de slutade dansa och bara stod stilla och lyssnade och tittade på Hakon Swärd, som när han spelade dragspel och trumpet samtidigt.

Det är många personer som i boken vittnar om hans storhet och hans betydelse som Peps Persson, Ingmar Nordström och inte minst Jan Tollarparn Eriksson, alla är både inspirerade av och fulla av beundran för Hakon Swärd. Självklart för hans stora musikaliska skicklighet, men samtidigt hans stora närvaro på scenen och hans närhet till publiken. Det kommer bara av en stor kärlek till det man gör och en stor respekt och beundran för alla människor.

I en tid då det mesta var enklare, men även mycket arbetsammare, detta att vara musiker och samtidigt ha ett arbete, att kombinera ett hårt spelschema och samtidigt sköta ett arbete på dagarna. Och allt det där glada och glättiga har naturligtvis baksidor, en hård påfrestning på ett normalt familjeliv och den mängd sprit som hjälpsamma arrangörer stod till tjänst med. Det mest tragiska som jag läser är hur Hakon Swärd under de sista åren av sitt liv spelade sin musik på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz och hur han uppskattade när pensionärerna gav honom ett paket cigaretter eller en chokladkaka.

Alla som är i mogen ålder och känner till Hakon Swärd ska omedelbart skaffa boken och lyssna på musiken med Hakon Swärd på dragspel. Tollarparn på piano, Roland Norrman på bas och Ingvar Callmer på trummor. Allt med en Hakon Swärd i högform, en säregen och självständig människa och en lekfull och omåttligt skicklig musikant och speleman.