En smart sorts nyårskabaré

Kabaré

En sorts nyårskabaré

Chokladfabriken, Malmö 4 januari

Regikonsult:Anders Albien.

Medverkande:Emil Jensen, Sanna Persson, Eddie Nyström Gonza Blatteskånska, Mikael Wiehe.

Musiker:Pontus Snibb och Maggi Olin.

Spelas fram till 21 januari.

Säkert delvis för att ta loven av sitt rykte som allvarlig och distanslös, delvis för att det helt enkelt är kul, har Mikael Wiehe lierat sig med ett gäng unga talanger på en kabaretscen. Och resultatet har blivit årets friskaste, roligaste och samtidigt också mest allvarsamma nyårsrevy.

Här finns rapparen Gonza som konferencier – stundtals snubblande nära att bara bli en clown, men räddad av sin buspojkscharm.

Här finns karaktärskomikern Sanna Persson, som verkligen funnit sina figurer. Som blyga flickscouten Monika, på rymmen från patrullen Bävern och ett Lena PH-fan av guds nåde.

Wiehe själv bidrar med sin scenpondus och några låtar från sin senaste platta i stämningsfull inramning, och passar dessutom på att visa att han gärna driver med sig själv. Men showens överraskning är Emil Jensen, musiker, poetry-slammare och allmänt begåvad ordmänniska. Han får en att vakna och kikna med underfundiga sångtexter och torrt framförda funderingar som att "vi blir färre och färre som tycker att det blir bättre och bättre, så om det äntligen blir riktigt bra så kommer det inte att finnas någon kvar som tycker det."

En sorts nyårskabaré är, som namnet antyder, en enkel, avskalad show, jag skulle säga lågbudgetbetonad om det inte hade så negativ klang. Ingen av de inblandade är någon stor skådespelare, men så länge den anspråkslösa tonen håller och texterna är så smarta som de är, så funkar det utmärkt.

Det handlar om politik och religion, språkets makt och mystik, och så klart mycket musik. Några kanonnummer: Sanna Persson och Emil Jensen driver med både Dramatiska Institutets porrsagor och manssamhället i "Sofokles döttrar"; Den uppsluppna anti-gospeln "Gospel" där Emil Jensen får stöd av både Wiehe, Sanna och Gonza; Sanna Persson sjunger de brutna nyårslöftenas tröst i "Inte heller i år igen". Och rent obetalbar, det är absurda sketchen "Säg det" som Mikael Wiehe och Emil Jensen gör i fallos-hatt.

Skratten är många och hjärtliga – men de kan fastna i halsen. När Mikael Wiehe önskar sig fler självmord i det svenska näringslivet så är det lite för drastiskt, lite för nära äkta jargong i "limousinevänstern", som gänget självironiskt kallar det, för att vara schysst underhållning.

Och det mesta som hänt under 2005 verkar ha varit eländes elände – men nu blir det bättre, som kabaretgänget hoppfullt sjunger i avslutningsnumret. Ja, det har ju i alla fall börjat bra.

Lars Thulin