En smakstart på säsongen

Turandot imponerar. Framförandet av Puccinis tre akter långa lyriska opera på Storan i Malmö blir en bra början på säsongen.

Sannolikt är det den bästa uppsättningen på den här scenen på länge, inte minst för att regissören Marianne Mörck lyckats så bra med både personregi och körens bärande betydelse.

Med en ensemble på drygt 100 personer är detta en ambitöst konstnärlig satsning. Det är en nödvändig injektion i det annars för närvarande slumrande kulturklimatet i Malmö.

Göran Arfs scenografi är betecknande nog storslagen, måhända traditionell och kanske lite förutsägbar, men den är utan tvekan raffinerad och genomtänkt.

Slutscenen. Fusionen mellan prinsessan och hennes beundrare blir därför pricken över i. Det är nämligen tekniskt sett intelligent, symboliskt och estetiskt när paret återförenas i samma stund som två podier integreras i varandra. Isblocken flyter ihop.

Lika effektfull är den modernistiskt utmejslade järnbarrikaden då hovmarskalkerna, de tre vise männen Ping, Pong och Pang, tar plats framme på estraden. Bengt Krantz, som sjunger Ping, är med sin personliga barytonstämma en av de mest minnesvärda under kvällen.

Föreställningen av Turandot rymmer dock några enstaka bristfälliga partier, arior som inte känns tillräckligt slipade. Det gäller bland annat inledningen på första akten när Calaf, sjungs av Mika Pohjonen, konfronteras med sin far och slavinnan Liu, tolkad av Clara Bystrand. Gestaltningen i just detta parti mynnar ut i ett obegripligt töcken. Det blir precis som en ogenomtränglig dimma med bristfällig mimik och där rösterna borde bli väsentligt kraftfullare. Mer tonstarka, helt enkelt.

Frånsett detta är finske tenoren Mika Pohjonen uppsättningens stora trumfkort, den verkligt stora behållningen. Glansfullt med pondus och skärpa, stringens i rösten och utan några övertoner förmår Pohjonen fixa föreställningen tillsammans med övriga ensemblen.

Nu har turen kommit till Erika Sunnegårdh, sopranen som väntas göra kometkarriär.

I bakfickan har hon kontrakt från Metropolitan i New York, där hon ska sjunga framöver, plus att hon engagerats till Norrlandsoperan. Förväntningarn är därmed höga.

I lördags gjorde alltså Erika Sunnegårdh sin debut som Turandot. Elegant och med en röst som fullständigt bär hennes rollfigur, den kyliga prinsessan. Vokalt är Erika Sunnegårdh tämligen svag i sin start, framför allt i några ögonblick då hon skrider ned framför den jättelika trappan. Men undan för undan blir hon bättre. Får med studs och styrka i sin röst och tar tre Höga C!

I mitten av andra akten, just när Turandot gör sin entré, är mäktig. Prinsessan är i den absoluta mittpunkten. Välsignad av kejsaren, beundrad av hovfolk och fruktad av friare som riskerar bli halshuggna om de svarar fel på de tre frågorna som hon ställt.

Scenografin parat med Annsofi Nybergs kostymdesign blir en lyckad korsbefruktning. En av de mest suggestiva scenerna, bortsett från de centrala kärlekspartierna, blir när de vita lyktorna fladdar i mörkret.

Dödens lyktor. Då sker en konstnärlig friktion mellan ljud, ljus, sång och scenografi. En korsbekruktning av det virtuosa och glansfulla.

Johan Persson