Annons
Nyheter

En skönt gungande kväll

Nyheter • Publicerad 20 juli 2007
Peps Persson på Christinehof i onsdagskväll.
Peps Persson på Christinehof i onsdagskväll.Foto: 

Christinehofs slott, 18 juli

Till namnet var det en enda konsert som ägde rum på gräsmattorna vid Christinehofs slott i onsdags, även om var och en av de tre artisterna uppträdde i var sitt tydligt avgränsat block.

Annons

Denna baluns i baktakt inleddes av Magnus Tingsek som under senare år med sitt efternamn som artistnamn mutat in det tomma område i svensk popmusik där Kaah tidigare satt några fotavtryck och som internationellt i varierande grad befolkas av sådana artister som John Legend, Jamie Cullum och Chic Corea.

Utöver Tingseks behagligt elastiska röst – i ena stunden inställsamt spinnande, i nästa uttrycksfullt rytande – och det överlag mycket intressanta och välarrangerade kompet var det inte förrän mot slutet av sitt sätt, med Proud To Be Part Of These Days som sångaren och låtskrivaren verkligen grep tag i och ruskade om publiken. Med mer tid på scenen hade Tingseks insats kunnat bli hur bra som helst. Den dryga halvtimme vi fick kändes onödigt rumphuggen.

Näste man på scen var Peps Persson. Uppbackad av en sättning med två keyboards, bas, gitarrer och slagverk gick han från obskyr reggae till egna paradnummer som Hög standard, Falsk matematik (i reggaeversion) och Hyreskasern.

Det var dock i det korta bluesblocket som Peps, för kvällen mer av en svensk Muddy Waters än en dito Bob Marley, imponerade mest i både sång och gestaltning med texter om kärlekens oundvikliga vedermödor.

Sist ut var Timbuktu som i vanlig ordning hade bandet Damn! och några kollegor från Sveriges hiphop- och soulscen i släptåg.

Sedan sitt stora genombrott i slutet av 1990-talet har Timbuktu på skiva och scen gjort sig till en populär socialt medveten poet som, åtminstone vad texterna beträffar, med visst fog kan jämföras med nationalklenoder som Cornelis Vreeswijk.

Men popularitet och ett bra budskap är inte allt i en bra konsert. Den här gången försvann exempelvis mycket av texterna i de stora, pulserande orkesterklangerna. Den rastlösa energi som är Timbuktus väsen gjorde även att han då och då snubblade på sina många ord.

Men eminenta Damn!:s musik räckte ofta mycket långt för att skapa stämning, och när budskapet och musiken väl nådde fram, som i relativt nyskrivna Spring som en kriminell, var det sång, dans, kärlek och revolution på en gång.

Men trots dessa stundtals lysande enskildheter saknades en övergripande helhetskänsla, något som mycket lätt skulle ha kunnat åtgärdas genom att ställa alla de tre attraktionerna på scenen tillsammans.

Med tre av Sveriges bästa och mest kreativa artister på plats är det konstigt att man inte velat göra mer av kombinationen än två avslutande nummer med Timbuktu och Tingsek. Bara att till exempel låta Damn! kompa Peps hade förmodligen kunnat skapa många intressanta och nya upplevelser.

Fredrik Fischer

SAXO
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons