En runda på Stockholms små scener

Där ges ofta något av det mest spännande under säsongen, inte sällan med siktet inställt på ungdomar - även om den omtalade, dunderbra föreställningen Godkänd, av Lisa Langseth inte var tillåten för barn under 15 år! Langseth, som i höstas skrev och regisserade Mannen som vann världen, med gruppen White Box på scen Inkonst i Malmö, fick sin pjäs uppsatt på den nya, pyttelilla scenen Bryggan på Stockholms stadsteater. Det är en scen, som liksom samma teaters pigga Backstage-scen satt som mål att våga lite mer, dra ny, ung publik och vara samtida. Enda nackdelen, ur en synpunkt, är att spelperioderna för det mesta är korta. Det är det jag menar med: Håll koll! Backstage som efter ett par år etablerat sig i genren och fått välförtjänt gott rykte är inget undantag. Har man tur ges en föreställning på grund av publiktrycket under en lite längre tid. Såsom skett med Mattias Anderssons suveräna pjäs Brott, hemtjänst, straff, pengar, pensionärsmord. Också den mycket omtalad - smaka bland annat på Meg Westergren som pensionären Märta och Fares Fares som Rasool... Visserligen tangeras i pjäsen rätt rejält Dostojevskijs Brott och straff, men det är inte bara därför Mattias Andersson precis blivit uttagen att representera ny, svensk dramatik på Tjechov-festivalen i Moskva den 23-29 juni. Backstage kan också ta åt sig av äran: Mattias Andersson var först ut i en serie skrivna "direkt och egensinnigt" för Backstage under rubriken Writers Cut. Några av våra mest intressanta dramatiker i Sverige i dag har inbjudits. Håll utkik, som sagt. Dramaten vill inte vara sämre och eftersom det är vår nationalteater gör jag en lite djupdykning i vad som hänt med dess scen Elverket. Med dunder och brak marknadsfördes nämligen Elverket kring årskiftet: En ny era under nye konstnärlige ledaren Stefan Larsson skulle inledas. Nu med två scener, en stor och en liten, med mer nyskrivet och experimentellt än tidigare och en del video- och andra aktiviteter för barn och ungdomar. Det är lätt att bli misstänksam när stora ord används, men efter att ha sett vårsäsongens tre föreställningar kapitulerar jag. Redan Astrid Trotzigs dramatikerdebut imponerade trots lite svajigheter. Den första hösten, var en kortpjäs som handlade om mer än svårigheterna att bli pensionär för lärarinnan Marie (Gerthi Kulle) som levt sitt liv genom sitt arbete. Som förhållandet till sin man, sina barn och till livet. Johan Ahlstedt och Elin Klinga i Michel Houellebecqs Stridszonen som spelas på Dramatens sidoscen Elverket. Denna första höst var också först ut på lilla scenen, där den kontroversielle Michel Houellebecqs Stridszonen ges ett kort tag till. Den som vill se något av det mest spännande, både i tematik och framförande, som gått upp denna vår på Stockholms scener bör absolut inte missa den. Pjäsen bygger på Houellebecqs romaner Konkurrens till döds och Elementarpartiklarna som von Trier-veteranen Jens Albinus dramatiserat. Regissören Olof Lindqvist har gett utrymme för en spelglädje och vilja att sätta tänderna i materialet som det skriker om. Är det en fars så är det sannerligen en fars med annorlunda förtecken, absurda, intelligenta, komiska och milt sagt samhällskritiska, för det är ju där Houellebecq har sitt hjärta. Här handlar det om mäns och kvinnors sexualitet som han skildrar på ett både ömt och föga smickrande sätt. Och med oväntade vändningar. Mats Flink drar ett stort lass som den rätt äcklige agrarsocialisten i en härlig drift med vår tids datoriserade kontorslandskap. Elin Klinga visar en sanslös bredd när hon ena stunden flippar ut som mekaniskt kontorsvåp, den andra som letargisk bonntjänsteman, för att åter i nästa totalförvandlas till en gammal knastrig, parkinsonskakande sekreterare - med bett. Länge verkar Michel (Johan Ahlstedt) den enda vettiga i den här samlingen, men egentligen är han rejält emotionellt störd. Han också, höll jag på att säga, för vem är inte det här? På Elverkets stora scen har Stefan Larssons lysande uppsättning av Georg Büchners pjäs Woyzeck getts, en så påträngande stark upplevelse - på många sätt - att man önskar den en omstart. Börje Ahlstedt var i frustande högform, Niklas Ek knöt galant och lika mästerligt som erotiskt ihop dans och teater med Melinda Kinnaman, och Jonas Karlsson bländade oss ånyo med en ibland nästan smärtsam inlevelse i den enkle, något utvecklingsstörde och fattige soldaten Woyzeck. Till och med i mindre roller som Hamadi Khemiri stod för lyste det av självklart skådespeleri. Den otäckt starka slutbilden visade Woyzeck knytande ett självmordsbälte runt midjan. Att DN-kritikern Leif Zern skrev att det inte finns fog för sådana tillägg i texten - och ville att man skulle stryka slutscenen - kan man ta med en nypa salt. Tvärtom gör det nog det i en samtida tolkning. Redan revolutionären Büchner levde i början av 1800-talet mitt i en omvärlds grymma hierarkier, där pengar och makt talar sitt tydliga språk. Och är man fattig och dessutom lätt förståndshandikappad blir utsattheten så gott som total. Utsatthet leder ofta till förnedring, som leder till frustration, som kan leda till desperata handlingar. Någon ändring av slutet blev det inte och därmed lyckades uppsättningen med en av teaterns uppgifter: att också provocera och bli ytterligare en tankeställare på väg hem. Nya Elverket ger med andra ord mersmak för framtiden. Reine Brynolfsson och Lil Terselius i Lars Norens Detaljer på Dramatens lilla scen. Fortfarande Dramaten-sugen? Ja, då ges ännu ett tag Lars Noréns Detaljer, på lilla scenen där den återkommer i höst. En tre och en halv timme lång pjäs om detaljer? Om hur den största förändringen från 80-talet var att café au lait bytte namn till caffe latte? Livet verkar pågå medan vi dricker caffe latte och här hinns både äktenskaps- och medelålderskriser, partnerbyten, psykkriser, resor till New York och Italien med mellan varven under det dryga tiotalet år från 1989 och framåt som historien utspelar sig, från Berlinmurens fall till 11 september 2001. Ändå känns tempot aldrig krystat när vi följer ett medelåldrigt par och ett yngre på deras yrkes- och privatlivs vägar. Inte oväntat gnistrar det om Reine Brynolfssons medelåldriga förläggartyp, mästaren på små medel. Liksom om makan och läkaren som görs av Lil Terselius, vars energi används till sista droppen. Nadja Weiss är utmärkt, men den som kanske gör starkast intryck är Ola Rapace. Emelie Rosenqvist ska heller inte glömmas bort i sina olika biroller som ger studs åt pjäsens inneboende roande inslag, som när hon gör en nonchigt storstadsbitchig café-servitris. Pjäsen är ett praktexemplar på god Norén-dramatik - på Noréns senare dramatik - och på hur vi pratar och står i. Hur vi gör krampaktiga försök att mötas och inte klarar av att visa oss och vara de vi är. Att det är väl iscensatt råder inget tvivel om när regissören heter Eva Dahlman. Lägg därtill ett härligt scenografi- och scenväxlingsjobb och hela anrättningen blir högst sevärd, även om jag hör till dem som blev lite trött på det plottrigt pratiga i pjäsen. Christina Lundberg