En ruin efter ettösttyskt vakttorn
Det är faktiskt inte ofta som konstnärer och andra kulturmänniskor bosatta i vår del av världen ger sig in i debatter - det är för stora risker med det. Tänk om man plötsligt inser att man står där ensam om sin åsikt, att man uppfattas som en bakåtsträvare eller en gnällmåns eller, ännu värre, en kvasidebattör som inte fattat någonting.
Den risken eliminerade jag med två ord: Riv möget! Den provokationen gick hem och nu kan alla som vill höja sin röst och tycka till om skulpturen på Lilla Stenshuvud. Säkrats är förstås att ställa sig snett bakom Sune Nordgren och hans internationella storhet och internationellt kända vänner. Både chefredaktör Göran Hellström och redaktörerna Peggy Eklöf och Therese Benér säger att man inte ska skrapa med foten inför kändisar (Hellström) och att internationellt kända namn inte är någon kvalitetsgaranti (Eklöf och Benér) men i resten av sina texter bugar man vördsamt och hyllar i första hand Sune Nordgren. Att utmana en sådan gigants smak och omdöme låter sig icke göras ostraffat.
Lars-Göran Ahlström är granne och har egentligen inte några synpunkter på själva konstverket utan han ser mer till det juridiska och till kommunens roll i det hela. Det är viktigt. När jag var på den allra första presskonferensen om Kivik Art Centre försäkrade kommunalrådet mig att det absolut inte skulle bli några som helst problem med någonting gällande Kivik Art Centre - och så är det ju...
KG Nilsson var med från första början men kom på kant med de övriga initiativtagarna eftersom han hellre ville se en halvt underjordisk anläggning på Ravlundaheden - nu söker han meningsfränder och vill ge Kivik Art Centre en känga och det må väl vara hänt. Hans alternativ är också spännande.
Gert Aspelin försöker med alla till buds stående medel kränka mig och genom en kullerbytta i logikens djupaste dypöl få det till att jag propagerar för ett totalitärt samhälle, ja, närmast en ren diktatur.
Herr Aspelin har från början varit en av de stora tillskyndarna till projektet men inte visste jag att hans tår ömmade så mycket för Kivik Art Centre att han tillskriver mig diktatoriska böjelser.
Till sist vill jag delge er funderingen över hur tornet kommer att se ut i vinter. Kanske som en ruin efter ett östtyskt vakttorn vid någon övergiven, före detta öststatsgräns. Då kan vi roa oss med några politiska tolkningar. Om inte möget redan då är rivet, förstås.
