En röst från helevetet på jorden

Där sitter hon. Igen.

Ännu en gång sitter hon där och väntar på att få träffa en av alla dessa psykologiska experter. Hon orkar inte längre leva livet därute - i den påträngande och krävande vardagen. Där sitter hon i en av de trådslitna fåtöljerna, en trasig bland trasiga.

"Här skiter folk i vem jag är. Det spelar ingen roll om jag är doktor i etik eller alkis. Här blir jag alltid väl mottagen. Här får jag alltid hjälp. Här finns alltid någon som lyssnar. Väntrummet på S:t Lars. Det är hemma. Här har jag suttit i alla skeden av livet." Därute är hon en framgångsrik etiklektor, föredragshållare och effektiv åsiktsmaskin. Hon kan konsten att spetsa till åsikter - tvista till argumenten - så att de blir vulgära och uppmärksammade. Hon är en förträfflig, och fullkomligt harmlös, provokatör.

Därute i vardagens verklighet är hon en gift kvinna. Hon är - framför allt - mor till tre barn. Därute är hon, med egna ord: "väldigt välanpassad. Välutbildad och välklädd och välskött och vältalig och välklippt." Men hon är också manodepressiv och har klart suicidala tendenser. Hon har periodvis svårt att orka med livet. Att uthärda. Att övertyga sig själv om att det är möjligt att leva vidare.

Ann Heberlein berättar i sin nya bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte levaom sina psykiska problem. Det är ingen roman. Det är en bekännelseskrift, tidstypisk i sin tendens att förvandla privatsfären - det intimaste - till säljande offentlighet. Första gången Ann Heberlien sökte professionell hjälp var hon fjorton år. Nu har det hunnit gå tjugofyra år och hon sitter fortfarande i väntrummet på S:t Lars.

Rösten är sårig, sönderriven av ångestskri och nattsvart längtan efter lugn, efter tystnad. Efter att få slippa höra de evigt surrande tankarna inuti huvudet. Det är en grym verklighet hon beskriver. Hon pinas av ledan, av normaliteten. Varje andetag blir en plåga. Mörkret kring henne blir i ett slag kompakt, ogenomträngligt - när manin släpper och slår över i sin motsats. Hon känner äckel, den djupaste avsky, inför omgivningen: "Jag hatar människor. Jag hatar människor. Jag avskyr verkligen människor." Det är, som sagt, ett meddelande från helvetet. En redogörelse från ett privat inferno. Ann Heberlein lider - enligt egen utsago - av en psykisk störning "bipolär typ 2", det som förr kallades manodepressivitet. Hon berättar om sina självmordsförsök, om sin förstående och kärleksfulle man som hon bedrar och ljuger för, om sina tre barn. Hon skriver, om och om igen, att det är för barnens skull som hon inte tar sitt liv.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte levaär en bok man känner sig djupt kluven inför. Det är bok med två ansikten. Det är modigt att så öppet och reservationslöst berätta om en svår sjukdom, en sjukdom som dessutom i många avseenden förnekas av samhället, som göms undan - som vore den något skamligt.

Däremot är det hänsynslöst - jag vill till och med säga frånstötande - att på det här sättet lämna ut sina barn och sin man. Det är okänsligt, på gränsen till grymt.

Utifrån betraktat - och hur skulle det gå att se det från någon annan synvinkel? - framstår Ann Heberleins sjuka 'jag' som en människa helt styrd av en till det absurda driven egoism. Hon tycks sakna förmåga att ens leva sig in i de närståendes känslor eller förstå hur de upplever hennes pendlande mellan depressiv destruktivitet till febril aktivitetslust som riskerar välta deras vardag över ända. Denna brist på inlevelse och förståelse för andra människor präglar dessvärre det mesta i boken. Ann Heberlein tycks konsekvent använda två olika måttstockar. En som gäller för henne. Och en som gäller andra. När hon är sjuk, när hon sitter i väntrummet till S:t Lars och känner ångesten hacka henne sönder och samman, då förväntar hon sig att få hjälp. Det är en självklarhet. Det är hennes rättighet. När hon i Almedalen - under politikerveckan - diskuterar de hemlösas situation är budskapet ett annat. "Det satt en delegation hemlösa i publiken", skriver Heberlein. "De gillade inte riktigt mitt budskap om att ta ansvar för sitt eget liv. När jag sa att det trots allt inte är en slump att man blir utan bostad blev en av dem så upprörd att han inte kunde vara still."

Vill Ann Heberlien att psykiatrikern som träffar henne på psykakuten ska säga detsamma till henne? Att det inte är slump att just hon är sjuk? Att det inte är en slump att just hon har självmordstankar? Skulle hon då lugnt sitta kvar i stolen och bara vänta till ångesten runnit av henne?