En osynlig brandvarnare

Det började försåtligt när jag vilade mig på sängen en kvart innan avfärd till kvällens teaterföreställning ute på Grönekulle gård (se recension på Kultur & Nöjessidorna). Plötsligt pep det till någonstans i lägenheten. Och så kom det tre pip i snabb följd. Sedan tystnad.

Jag kände genast igen ljudet som kom från en brandvarnare. Jag gillar brandvarnare. De är våra vänner och hjälper oss att undvika att bli grillade. En del borde kanske ha brandvarnare med på stranden. Och jag förstod också varför den pep till, de gör så när de behöver näring i form av nytt batteri.

Frågan var dock var denna ängsliga, lätt svultna brandvarnare fanns någonstans. Jag visste att jag tagit ner den vid något matlagningstillfälle så den hängde inte i taket. Och låg inte på någon bokhylla, eller på hatthyllan i hallen, eller ovanpå kylskåpet – den fanns ingenstans. Ändå hade jag hört den pipa.

Tiden var knapp, jag måste ge mig iväg och gav upp sökandet. Särskilt som brandvarnaren höll tyst i sitt gömställe. Men precis när jag stod i dörren pep den till igen, som en liten avskedshälsning.

En av de härligaste sakerna med att fara ut på landet och titta på teater är hemfärden. Alltid kring solnedgången, dimmorna samlas i ängarnas sänkor och har man tur kan en otålig kattuggla redan vara ute på jakt. Och denna underbara gräsdoft som stiger i skymningen. Att lugnt och stilla glida genom landskapet med nedrullad ruta och fortfarande ha en bra teaterföreställning i kroppen är en av mina största njutningar.

Det första jag hörde när jag stängde dörren bakom mig i lägenheten var ett pip, följt av tre pip. Jag kastade mig in i rummet för att försöka hinna med och lokalisera brandvarnaren men nu var den tyst. Jag insåg att jag inte kunde gå till sängs innan jag hittat och stängt av brandvarnaren. Annars skulle den störa mig hela natten med sina ömkliga små pip. Jag satte mig i fåtöljen, likt en jägare på pass, och väntade ut den.

Efter en dryg halvtimme och ett antal pip fick jag äntligen korn på den lille rackaren. Brandvarnaren låg under en relativt stor hög tidningar på ett litet bord invid väggen och gjorde absolut ingen nytta. Nu, på tisdagseftermiddagen, har den fått nytt batteri och hänger åter i taket, vilket förstås är dess rätta plats. Nu vill jag inte höra något ifrån den överhuvudtaget.

Som vanligt!

Robert Dahlström, 0411-55 78 53

robert.dahlstrom allehandasyd.se