En oförglömlig kväll
Båda har gästat Mellby Atelier förut men nu spelade de för första gången tillsammans.
Spelöppningen med Mozarts fiolsonat i G-dur blev som en inbjudande gest och uppmärksamheten stegrades inför den ström av skönhet som strömmade fram i samspelet.
Här fanns både pregnans och precision i deras dynamiska tolkning. Den följande fiolsonaten i A-dur av Johannes Brahms skrevs ungefär hundra år senarei samma stad, men uttrycket och själsstämningarna i tonspråket är hos Brahms präglat av en starkoch sensuell subjektivism. Det var därför som att besöka en helt annan värld. Duons tolkning gav en skön påminnelse om uttryckskraften i Brahms musik.
För en violinist i högre skolan är naturligtvis verk av häxmästaren Paganini en frestande utmaning. Det lär ha varit en deformering av Paganinis vänsterhand som hjälpte honom att utveckla en sådan exceptionell fiolteknik.
Med en äkta Stradivarius i sina händer gav Koh Kameda en briljant uppvisning i konsten att uttryckligen behärska sitt instrument. Det var som om hans instrument förvandlades till ett levande väsen. Hans tolkning av Paganinis variationer över ett tema av Paisello var helt suverän men som komposition faller den i ett fack för sig.
Efter en stunds minglande i pausen var det dags igen. Nu var turen kommen till musikernas landsman, Toru Takemitsu (1930-96), vars musik numera vunnit stor uppskattning runt om i världen.
Det fritonala tonspråket väckte nya förnimmelser och Kamedas flagolettspel och ackordbrytningar med pianosatsen som förtrollande klangbotten gav också stycket dess älvalika lyster, vilket också framkom av styckets titel: Distance de Fée.
Fyra etyder av ryssen Alexander Skrjabin (1872-1915) framförde sedan Yukie Nagai Stormby med klangfärgsskiftande och poetiskt uttryck i anslaget. Den en sista och mest kända med den ovanliga tonarten diss-moll spelades med ett dramatiskt uttryck som förde tankarna till Chopin.
Så kom till sist den stora utmaningen med Sergei Prokofievs andra fiolsonat, som skrevs så sent som i mitten av 1900-talet. Första satsens envisa ledmotiv öppnade vägen för den spänningsladdade och djärva harmoniken och den originella rytmiken. I det efterföljande scherzot framkallade så musikerna en uttrycksglädje som gränsade åt det burleska; ett riktigt frossande i synkoper och halsbrytande passager. Det följande andantet skapade därför en välgörande kontrast.
Men finalsatsen sprängdeändå alla gränser och här nådde samspelet sin verkliga kulmen. Två mycket temperamentsfulla interpreter gav sig totalt hän i stämmornas ohämmade kraftspel.
Duon tackade sin hänförda publik med ett stycke av Piazolla med titeln Oblivion(glömska).
Nej, den kvällen glömmer vi inte..