En matbok utan alltför många recept
Men aldrig att jag läst en kokbok, en sysselsättning som jag på ett fundamentalt plan finner en aning apart, och som på något märkligt sätt för tankarna till tabelltuggande sportdårar.
Å andra sidan har Lars Gustafsson aldrig skrivit någon kokbok tidigare. Det har han nu gjort tillsammans med hustrun Agneta Blomqvist. Den har givits titeln Fru Blomqvists matbok. Den är att betrakta som en fristående fortsättning på parets förra bok, Herr Gustafssons familjebok, som utkom för två år sedan. Till min egen förvåning, fördomsfull som jag alltså är gentemot kokböcker som läsning, måste jag konstatera att det är en mycket underhållande och livlig, bildande och rolig bok som Agneta Blomqvist Lars Gustafsson skrivit - jag vägrar vitsa till det med ett "kokat ihop".
Samtidigt undrar jag om verkligen denna bok har så mycket gemensamt med alla dessa kokböcker som översvämmar bokhandeln vareviga boksäsong. Jag tror inte det. I vilken annan bok avsedd för köket skulle en artikel, dessutom ganska upprörd, om termodynamikens två lagar kunna stå före en betraktelse över den underbara men utrotningshotade desserten kalvdans?
På ett tidigt stadium dyker till exempel en märklig grävling upp (inget recept bifogas dock): "Lyriken kommer upp så småningom, vid denna tid på dygnet mycket lik en lätt förvirrad grävling som störts i värmen i grytet men som med viss nyfikenhet ändå vill se vad som är på gång." Grävlingen grymtar, börjar dricka sin första svarta kopp kaffe, och under idel ilskna kommentarer mumsar han i sig två morgontidningar. Sedan kastar han sig över dagens mejlskur, samtidigt som varmvattnet riskerar rinna över badkarskanten ute i badrummet. När han sedan sänkt sig ned i det heta och väldoftande badet, och därbredvid hittar en av morgonens redan bortglömda och halvfulla kaffemuggar som tycks stå litet varstans i lägenheten, då börjar grävlingen äntligen vakna till liv "och det obändigt goda humör, som är så karakteristiskt för denne sedan det plågsamma uppvaknandet väl är över, visar sig nu." Betraktelsen heter Att äta frukost med en centrallyriker,uppenbarligen en nog så komplicerad process. Samme centrallyriker, Grävlingen Gustafsson, inleder Fru Blomqvist matbokmed en ovanligt livfull och engagerad betraktelse över absint, denna mytomspunna dryck. Med okuvlig sanningslidelse bevisar Lars Gustafsson att dess giftighet, dess omtalade förmåga att väcka vansinnet till liv hos främst poeter och konstnärer, saknar all verklighetsförankring.
Visserligen är ämnet tujon - som finns i malört - giftigt men förekommer i så mikroskopiska mängder att man långt före dess skadliga verkan på hjärnan skulle visa sig dör av alkoholförgiftning eller skrumplever. "Den gröna fens magi var nog mest en fantasins triumf." Så sammanfattar Gustafsson absintmyten. Så det går lika bra med - inte selleri - men Pernod. Och en skvätt grön karamellfärg.
I en annanbetraktelse, som tilldrog sig på den tiden när Scan just dragit igång sin reklamkampanj "Mamma Scan", ringde författaren det stora köttbolaget och bad att få tala med självaste Mamma Scan. Han kopplades allt högre upp, av allt oroligare människor, i konsortiets hierarki. Men ändå upp till Mamma Scan nådde han aldrig.
Annat som står att finna i denna roande bok är till exempel en lovsång till välsaltat äkta smör - gult som guld - nässelsoppans utsökthet, Västeråsgurkans särart, den otroliga känsla som infinner sig när man häller i sig ett ostron som man själv precis minuterna före har bärgat från havets botten. Där finns berättelsen om den tama älg som under fyrtiotalet regelbundet besökte Virsbo Brukhandel. Den ståtliga älgtjuren var kraftigt nikotinberoende av den tuggtobak som skogsarbetarna bjöd på. Här omskrivs även odon, slånbär, kohjärna, lungmos, ölsupa och sluring. Där presenteras den norska gammelosten, "som har förvarats i någon sval källare några år, i bästa fall ett decennium. Resultatet är en spröd, lätt sönderfallande brun substans med en smak som på en gång erinrar om väl använda yllestrumpor, som alltför länge legat våta i en ryggsäck under en fjällvandring, och doften av pors och älggräs som går en ljus och vemodig junikväll över Vågåvatn." Författaren glömde tillägga att osten är oerhört äcklig, på gränsen till oätbar.
Det är baraatt konstatera. Fru Blomqvists matbokär ingen kokbok. Den är ett ovanligt tilltalande stycke kulturhistoria, lättsamt serverad med lika delar humor och allvar, kunskap och kuriosa, funderingar och fantasi, fyndigt litterärt skvaller och minnen ur författarnas liv och leverne. Egentligen finns det bara en sak att säga: Läs den. Köp den och ge bort som present. Det är utomordentligt svårt att tänka sig en lämpligare gåva när man blir bjuden till en bättre middag. En blomsterkvast vissnar snabbt, ett vin dricks upp, men Fru Blomqvist matbokoch dess humor, intelligens och muntra värme består.
