En maklig busspromenad genom sommarlandskapet

Nu är det höst. Men först var det sommar ännu en dag. Och jag såg det sydostskånska landskapet från en upphöjd perfekt utsiktspunkt; sätet i en buss. Även en liten resa är en resa och jag trivs ombord på bussar och tåg. Om man vill se landskapet och människorna är buss att föredra framför tåg.

Det tar tid att resa med buss. Själva resandet är långsamt och minuterna går makligt varje gång bussen stannar och någon går av eller många går på. I Tomelilla var det en hel del folk som uppenbart var på resande fot med både väskor och ryggsäckar, flest ryggsäckar förstås och några riktiga vandringskängor.

Alla säger hej till chauffören både när de stiger på och stiger av. Det är nära och småmysigt. Och så händer det alltid något. Under denna resa gick det av någon okänd anledning inte att öppna bakdörrarna. Den trygge chauffören kom ursprungligen från något annat land och när han skulle förklara att vi inte kunde gå av där bak utan måste gå fram till framdörren då uppstod en liten språkförbistring med en äldre, väldigt skånsk man. Två dialekter möttes och gick förbi varandra.

Då lämnade chauffören sin plats bakom ratten och gick stillsamt ner till de som satt längst bak i bussen och förklarade läget ännu en gång och plötsligt hördes skratt och vänliga, mjuka ord och ingen hade någon brådska. Och jag tyckte det var så sympatiskt av bussföraren att inte använda högtalarsystemet utan istället vända sig till oss direkt och till och med lämna sin plats.

Jag kör förstås ofta bil genom vad jag gärna vill kalla för mitt landskap i syd och sydost. Då ser man ingenting, egentligen. Blicken måste befinna sig på vägen och jag ser mer av andra bilar än av landskapet. Därför är det ett nytt landskap jag ser varje gång jag åker buss. Mitt sommarlandskap har jag inte sett från en buss på många år.

Och alla dessa glador. Från att ha varit en sällsynthet även i Skåne har nu denna märkliga, vingliga och tvestjärtade, stora rovfågel blivit vanlig. En karaktärsfågel i det skånska landskapet. Jag räknade till över 20 stycken innan jag tröttnade.

I Ängelholm har man en lergök som stadssymbol, i Tomelilla är det gladan. Det vill jag gärna tolka till fördel för Tomelilla.

Och i Brösarp var vi så långt framme i tidtabellen att vi stod stilla en god stund och då gick vi av, några rökte andra pratade med chauffören och det var så avstressande och behagligt lugnt att jag njöt som en mätt katt. Nu hade jag ett mål med min färd men det var just i de ögonblicken inte viktigt. Färden var sannerligen mödan värd, äsch, det var inte ens den minsta lilla möda, det var bara skönt. Ta bussen!