Annons
Nyheter

En magisk timme med Tom Jones

Kanske var det ett par säkringar som bränt i huvudet på skivbolagschefen. Kanske var det en cynisk pr-kupp.
Nyheter • Publicerad 24 november 2010
Tom Jones spelade i Malmö.
Tom Jones spelade i Malmö.Foto: 

Klart är hur som helst att chefen på Island Records var vilse långt inne i skogen när han i ett mejl som läckte till pressen kallade Tom Jones nya skiva “Praise & Blame” för ett sjukt skämt, bortkastade pengar.

Tvärtom är “Praise & Blame”, där Tom Jones hänger av sig den glittriga showbiz-kavajen för några innerliga tolkningar av gamla gospels och blueslåtar, ännu ett övertygande bevis på att även gamla hundar kan lära sig nya tricks. En elegant omstöpning, som står fint i skivhyllan bredvid Johnny Cashs “American”-inspelningar och Robert

Annons

Plants samarbete med Alison Krauss och T-Bone Burnett.

På turnén till skivan har Tom Jones valt bort de stora arenorna för intima rockklubbar och ett litet, tajt band. Helt rätt. Den nära, avskalade och personliga känslan i materialet hade gått förlorad i en hockeyhangar.

Så kommer det sig att den 70-årige, numera vithårige ikonen Tom Jones står på scen på ett knökfullt KB en kväll i november 2010, medan den första snön faller över Malmö.

Och under en timme ägnar han sig helt åt “Praise & Blame”. Skivans låtar framförs från första till sista spår, med bara någon enstaka omkastning.

Den timmen tillhör de bästa konserter jag sett i år. Med åren har Tom Jones röst djupnat och förankrats direkt i berggrunden, men kraften finns fortfarande kvar. Och när han sjunger texter om självrannsakan, gudsfruktan och dyrköpt livsvisdom, då lyssnar man.

Det känns äkta och ärligt, därför att Tom Jones verkligen lägger sin själ och sina år bakom musiken. Visst kopplar han på charmen och flörtar med publiken ibland. Men på den här turnén är det inte charmören och underhållaren som står i första rummet, det är låtarna.

“Lord help” växer till en rockgospel så biffig att byxbenen fladdrar.

Den countryfärgade “If I give my soul” blir en syndares själfulla bön om botgöring och förlåtelse. Och när Tom Jones först fiskar upp mullrande bastoner från botten av den djupaste brunn för att sedan sjunga lungorna ur sig i tolkningen av John Lee Hookers “Burning hell”, till tonerna av gitarristen Paul Staceys oborstade slide, då kryllar sig nervändarna av rå njutning.

En mäktig “Run on” avrundar “Praise & Blame”-materialet, och efter det dammar Tom Jones av ett par gamla hits som extranummer. Onödigt.

För mig splittras magin där. Och jag har svårt att begripa varför vissa i publiken blir helt sjövilda av att höra det såsiga örhänget “Green green grass of home”.

Men den första timmen, den tänker jag minnas länge.

Anna Thulin
Emil Sandgren
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons