En machoman som man inte skojar med

Det är alltid vanskligt att läsa självbiografier. Man kan inte förvänta sig sanningen utan snarare en självbild präglad av hur personen vill bli uppfattad. Att skriva sin självbiografi är som att själv skriva minnesordet efter ens död.

Men det finns alltid spännande skildringar och tolkningar av händelser i personens liv och leverne och det rätas väl ut ett och annat frågetecken och så kan man alltid räkna med lite pikanta detaljer. När det gäller Rolling Stones gitarrist Keith Richards så får vi allt med råge. Inte minst pikanta detaljer. Men hur sant det är som han berättar kan jag omöjligt veta. Keith Richards går grundligt tillväga och följer en kronologisk ordning nära nog från födseln fram till idag. Förutom ett inledande kapitel om hur han och hans crew, hans följe, blir tagna av polisen under en turné i USA i en bil full med narkotika av alla slag och vapen. Det slår också an en ton i boken som är välfylld med initierade skildringar av ett sällsynt intensivt drogliv. I det fallet berätta Keith Richards allt, nästan vällustigt.

Hans liv börjar i den hopplösa förorten Dartford, längs Themsen öster om London 1943. Hans moder hävdar att han föddes under ett bombanfall och det bestämmer sig Keith Richards för att tro på. Det passar hans dramatiska självbild som innehåller inte så lite machoattityd.

Uppväxten blir hård i arbetarförorten men den unge Keith Richards överlever genom sitt växande intresse för musik och då i synnerhet blues. Han lyssnar på de amerikanska storheterna som Muddy Waters, Robert Johnson, Little Walter, Chuck Berry och alla de andra giganterna.

Boken faller ut i tre huvudsakliga delar. Det är musiken och Rolling Stones, det är Ketih Richards privatliv med kvinnor, barn och föräldrar och det är hans våldsamma liv med droger, sprit och vapen. För mig, som följt Rolling Stones sedan deras första platta The Rolling Stones (1964) och sett dem live på scen, är musikdelen i boken mest intressant. Det är riktigt spännande att läsa om hur Mick Jagger och Keith Richards började skriva låtar tillsammans och hur Richards hittar sitt speciella sound genom att ta bort den tunna e-strängen och spela med gitarren stämd i öppna ackord. Det är förstås också hänförande att följa gruppens arbete med de olika albumen och att hänga med backstage på deras konserter världen över. För den som är nörd på Stones musik är boken en guldgruva.

När det kommer till Keith Richards relationer till kvinnor, föräldrar, andra musiker och kändisar och inte minst till de övriga medlemmarna i Rolling Stones är det verkligen upp och ner. Han berättar med värme om sina föräldrar och några av kvinnorna och förstås om barnen men blir oförsonlig och rent av grym i sina beskrivningar av förhållandet till Brian Jones och Mick Jagger som båda utmålas som osympatiska, manipulativa och direkt onda. Här handlar det om starkt subjektiva upplevelser.

Överhuvudtaget är han anmärkningsvärt utlämnande, inte bara om sig själv utan också om andra människor, och det når bistra höjder när han kommer in på droger och våld. John Lennon ligger påtänd och utslagen på toalettgolvet i Richards hus, Anita Pallenberg beskrivs som galen heroinist och både Mick Jagger och hans dåvarande kvinna Marianne Faithfull skildras under en resa i Marocko som närmast haschgalna och countrysångaren Willie Nelson är, enligt Richards, fortfarande en riktig haschtomte som bokstavligt talat röker på dygnet runt. Men visst, Keith Richards väjer inte för att beskriva sitt eget massiva missbruk och sin vapen- och våldsfixering. Men när han talar om sig själv då lägger han ett närmast romantiskt skimmer över berättelsen och det är med stolthet som han förklarar att han alltid bär kniv, ofta två knivar och att han är beredd att använda dem och har så gjort.

Han går in i detalj på alla avtändningar, cold turkey, som han genomlidit och hans våldsamhet och bruk av skjutvapen både på hotellrum och i öppen eldstrid med heroinlangare. Det är som att han vill övertyga oss om att han är en häftig och farlig jävel.

En riktig machoman som man fan inte skojar med. Vilket han ju visade härom dagen då han hotade en av Aftonbladets journalister till livet och slog honom i huvudet under en intervju i Paris. Allt det där vålds- och drogsnacket som Keith Richards frossar i är väl till en början lite kittlande men efter hand blir det bara osmakligt och obehagligt.

Jag förstår att han gärna vill se sig själv som en sympatisk skitstövel vars begåvning som musiker och låtskrivare förlåter allt. Och den ambitionen lyckas han med. Åtminstone att utmåla sig själv som en skitstövel. Men gillar man Stones då måste man förstås läsa boken. Och ta allt med en nypa salt.