En lysande bisarr kväll med Patton

Och ett tag är jag nästan orolig att han skjutit sig själv i foten den här gången, den excentriske Mike Patton. Att han rört sig så långt från sin bakgrund som vildman i Fatih No More, att han tappat bort sina lyssnare på vägen. Och en dag kanske han kommer göra det, denne rockens svar på David Lynch. Men inte nu. Inte i dag.

För trots höga odds lyckas Patton ena både dem som lockats av tanken på italiensk smörsång med symfoniskt komp, och dem som får en lurig glans i ögonen när de hör att självaste Mike Patton är i stan.

Och den 40-årige amerikanen bjuder verkligen på smörsång. Med bakåtslickat hår och vit maffiakostym ger han sig på några av de kletigaste, mest amorösa smörballader han kunnat krama fram ur den italienska tandkrämstuben. Vissa låtar kör han rakt av, och briljerar både med sin enastående stämma och sina kunskaper i italienska. Men hela tiden lyser ögonen av återhållen galenskap, som ligger och pyr precis under ytan. Patton slickar sig blodtörstigt om läpparna, fyrar av sneda leenden och ser ut som en man som gömt både kortlekar i rockärmen och lik i garderoben. Och plötsligt exploderar han, sliter i sönder de glada popsångerna med primala skrik, guturrala läten och aggressiv, hackig sång i en megafon, medan vännerna i projektet går loss på thereminer och vispar ner oväntade ljudeffekter i symfoniorkesterns smeksamma ljudmatta. En speciellt schizofren låt, som börjar somrigt och glatt för att sedan peppras full av våldsamma vrål, tillägnar han Abba. Sen får han publiken att skandera Fuck Abba, medan damerna och herrarna i Malmö Symfoniorkester skrattar förundrat.

Och jag kan konstatera att mina vänner gjorde en grov felbedömning, som inte gav det här en chans. För de missade en lysande bisarr konsert.

Emil Sandgren