En kärleksförklaring till Zacharias Topelius
När han vaknat till märker han att munnen är snustorr, tungan klibbar fast uppe i gommen. Men vattenglaset är tomt. Det drack han upp när han lade sig. Han rör försiktigt på sig. Värken finns där i lederna och varenda lem i kroppen tycks honom blytung när han gör ett försök att resa sig upp ur sängen.
Det är fyra år sedan slaganfallet. Men Zacharias Topelius har återhämtat sig. Han är i stort sett frisk. Han arbetar oförtrutet vidare - "Bed och arbeta" har alltid varit hans livsmotto: "Ora et labora". "Vad vore vi utan arbetet? Tanklösa, ofria, sovande varelser", skriver han i sin tänkebok.
Hörseln blir bara sämre, och inne i huvudet är det vissa perioder liksom uppluckrat som en nyvänd åker. Tankarna riskerar att gå vilse i erinringarnas snårskog.
I sin nya roman Ingen saknad, ingen sorgskildrar Merete Mazzarella en dag i Zacharias Topelius liv. Hon arbetar med en enda lång inre monolog. Det är sagofarbrodern, diktaren och före detta professorn Topelius tankar vi får ta del av. Hon har valt att kalla den för en "essäroman". Ty ofta ligger Mazzarella mycket nära de skiftliga källorna - hon citerar friskt ur biografier och det bevarade källmaterialet; dagböcker, brev, utkast, böcker. Ändå förmår texten att, efter en litet trög upptakt, bli nästan hallucinatorisk med sin mjuka rytm; förförande genom sin lugna men ändå lätt febriga ton.
Det är sent på jorden för Zacharias Topelius. Han har hunnit fylla sjuttionio år, ska fylla åttio om en knapp månad bara julen är överstökad. De andra, inte minst barnen, påpekar ofta att han allt oftare pratar för sig själv. Han har svårt att sitta några längre stunder vid det imposanta och blankpolerade skrivbordet. Sedan sätter värken in.
Denna kalla vinterdag, den 16 december 1897, där han ännu ligger kvar i sängen och väntar på kraft nog att ta sig upp, börjar tankarna vandrar. De böljar fram och tillbaka bland dunbolstren. Många sedan länge tystade och kvävda minnen stiger fram och vill berätta sin historia. "Tankarna är själens växtrike", skriver Zacharias Topelius själv i den märkliga "Blad ur min tänkebok" som utkommer året därpå . "Tankarna är själens växtrike. Vill du veta, hur en tankevärld gror, fråga åren!"
Han grubblar och grunnar över sitt livs förtretligheter och glädjeämnen, suckar och stönar över alla breven han måste besvara - sagofarbrodern nästan dränks av förfrågningar och hyllningar från barn i både Sverige och Finland. Han vrider och vänder på brydsamheter och hågkomster av de mest skiftande slag Stort blandas med smått: allt från Gud, den allsmäktiges nödvändiga roll i våra liv, till den tråkiga och menlösa mat han serveras av hushållerskan på grund av sin kolik. Han oroar sig mycket för barnen, för sina tre döttrar. Så olika, så annorlunda, så påstridigt självständiga.
De flesta som befolkat hans liv, som givit det mening och innehåll, gjort dagens möda värd att bära till nattens sköte, har redan vandrat vidare till andra sidan. De har lämnat honom ensam kvar. Den store förebilden och läraren Johan Ludvig Runeberg, fennoman en och filosofen J V Snellman, den idoge Elias Lönnrot - men plågsammast av allt, hans hustru. Det har redan hunnit passera tolv år sedan Marie Emilie, "Milla", gick bort. Han tänker nu på vad som låg bakom hennes "svaga nerver", dessa hennes ständiga behandlingar på olika kurorter.
Ingen saknad, ingen sorgär en sorts kärleksförklaring till Zacharias Topelius, en vacker och senkommen hyllning till denne en gång så beundrade och läste författare. Men den liknar även ett sedan länge pågående gräl mellan två starka själar, ett gräl där ingen på villkors vis vill ge sig. Pockande och envist vill Mazzarella avkräva Topelius svar. Varför var han så kluven i kvinnofrågan - å ena sidan hans passionerade försvar av kvinnans rätt till utbildning och vidsynthet, å den andra hans traditionella patriarkala kvinnosyn och förlegade trångsynthet? Självklart svarar inte Zacharias Topelius. Det blir ändå ett fascinerande, om än aningen anakronistiskt, porträtt av den åldrande skalden. Som Topelius skriver i Blad ur min tänkebok:"Vad är en bok? Skuggan av en tankevärld, det förstelnade ordet, fotograferat på papper. Icke ingenting, icke allt. En bok är alltid något, alltid ett stycke människoliv, men också endast ett stycke."
