En kabaré utan dans
Ordet kabaré ligger nära men även om det förekommer benrörelser på scen, så går det inte att kalla det dans, det ska vara allt detta för att ordet kabaré ska sitta rätt. Men det finns andra attribut som skapar en stämning av en kitschig varieté på en lokal i Berlin, emblem som konfetti och såpbubblor.
Det är Carl-Johan Vallgren som är på turné genom Sverige, ena dagen är han i Skellefteå och nästa i Ystad. Om du nu har missat honom och det ska du absolut inte göra, så kommer han både till Kristianstad och Malmö eller varför inte välja hans hemstad Falkenberg.
Det är inget ståhej kring och på scenen bortsett från detta med konfetti och såpbubblor. Det är ett uppträdande i minimalismens tecken. Carl-Johan Vallgren sjunger, spelar gitarr och munspel och hans medmusikant Fredrik Hermansson spelar både piano och dragspel och sångstödjer.
Och självklart är det CJ som är i fronten, men jag tycker FH är suverän särskilt i en serenad som handlar om en promenad i Köpenhamn. Men jag vet inte vad den heter, den finns inte ett ynka papper att titta på för att bli klokare på programmets innehåll.
Nu framträder Carl-Johan Vallgren både som estradör och artist och som den andre, författaren och då blir han strängare och mera precis i sitt uppträdande, kanske inte som Thomas Mann eller Selma Lagerlöf. Men han blir mera allvarsam och pedagogisk, det måste sägas att han rör sig med lätthet i denna bipolära värld. Och han ger utmärkta introduktioner till sin senaste roman Kunzelmann & Kunzelmannoch han är en skicklig historieberättare och en engagerad uppläsare.
Han läser och berättar i ett långt tidssjok om de två män som representerar två generationer bedragare och lögnhalsar. Den äldre av de två lever i livslögner och skapar sig ett liv och en förmögenhet genom att förfalska konst och annat, den yngre av männen drunknar i frosseri, girighet och hedonism. Det är en historia som kräver 534 sidor att berätta, när han sjunger en visa om ett livsöde på gatan tar det bara fyra minuter.
Carl-Johan Vallgren har arbetat på den nya romanen under lång tid, bortsett från musiken, har det varit tyst på skaparfronten sedan 2002 då den stora framgången med Den vidunderliga kärlekens historiakom. Och efter att ha läst denna nya skröna måste man bara tro att researcharbetet har varit omfattande, det finns ett otal detaljscener i romanen som kräver inte forskning men ett stort undersökningsarbete.
Jag är inte någon anhängare av hans politiska myggstick i föreställningen, inte heller hans samtidspassningar i romanen. De saknar både bett och poänger. Däremot är jag bedårad av hans sånger som berättar från landskap i både provinsen, Köpenhamn och Kreuzberg. Men även scener från ett inre landskap. Balladlika chansons som på några minuter skapar en känsla och en stämning av både det ena och det andra, både om förlust och kärlek. Eller kring en idealkvinna som samsas med ett liv i förändring och så till den allra sista låten i föreställningen, den om Natasja. Den var så sagolikt vacker.
Carl-Johan Vallgren kan ibland framträda på ett jobbigt sätt och visa både poser och choser i sin framtoning och sina kläder och accessoarer, inte så här, tvärtom, avspänd, enkel, oftast med ett lagom ordflöde och med en glädje och energi som smittar. Gå och se CJ, men missa inte FH.
Scala är en vacker och ändamålsenlig scen för den här typen av underhållning, men det är allt lite trist att gå förbi Ystads fina teater och bara se in i en säck av mörker. Men nu ska det väl till en organisationsutredning med konsulter, det brukar bli så när politiker inte vågar sätta ner foten. Teatern ska kanske bli ett museum med guidade turer?
