En ironisk grimas säger mer än tusen ord

Anti-priser är vår tids ironiska grimaser. Och träffar de rätt så är de inte bara underhållande utan också vettigare än alla ryggradslösa ryggdunkarpriser. En präktig risbastu kan vara lika utvecklande som ros. I alla fall om man står en bit ifrån. Ta exempelvis ungsossarnasutmärkelse "årets betongsosse". Eller ig-Nobelpriset för obegriplig forskning, eller amerikanska "Raspberry award" som ersatt det gamla kalkonfilmsbegreppet. Ig-Nobel är faktiskt seriöst menat att öka intresset för vetenskap. Klart det gör. Ta bara det japanska forskarteam som kartlade de kemiska ingredienserna i fotsvett. Under mycken möda och svett, får man förmoda. Samt vicepresidenten Dan Quayle som fick pris 1991 för att han var ett vandrande bevis för behovet av vetenskaplig bildning.I går fick Aftonbladets chefredaktörAnders Gerdin "Stora Journalist-Prisse", för att han genom en tveksam namnpublicering "grävt ner sig djupt i upplagekrigets skyttegravar". Gerdin fick priset i hård, om än ofrivillig kamp med andra mediala klavertrampare som Andres Lokko. Lokko har angripit två andra nominerade, Veckorevyns Ebba von Sydow och mansblaskan Kings Per Nilsson, för att de gör modereklam. Samtidigt som han själv går i sponsrade jeans och gladeligen gör reklam för dem. Och så förstås den på riktigt mediala tv-recensenten Kerstin Hallert – synsk måste hon ju i alla fall vara – som dömde ut SVT:s valgrillning som "menlös" innan den ägt rum. Även i fjorgick Prisse faktiskt till Aftonbladet och skvallerreportern Daniel Nyhlén. Vars scoop om en "naken okänd man" som antastat kungafamiljen på Solliden med "något stort i handen" faktiskt var helt sant. Det var bara det att mannen var Aftonbladets egen fotograf, som via ett intilliggande nakenbad jagat paparazzibilder. Objektet i hans hand? Ett objektiv. Om ni undrar var vi tidningsfolk får allt ifrån. Nyhlén har dock, av någon anledning, aldrig hämtat ut sin Prisse-pokal. All heder åt Halle Berry, som faktiskt tog emot sin "raspberry" för den av helt fel anledningar minnesvärda Catwoman. Och inte bara det: Hon höll ett tacktal som parodierade hennes egen gråtattack på Oscarsgalan. Så ska de tas. Med en nypa salt, humor och klädsam rodnad.Det vanliga är annarsbland makthavare som ertappas sovande på sin post (knepiga att avslöja eftersom de gärna målar pupiller på ögonlocken) eller med händerna i syltburkar (trots ett illusionstrick som gör att de ser ut att ha dem i fickorna, precis som vanligt) att man "gör en pudel" och rullar sig på rygg i ursäkter, avbön och stoft. Till detta har deras medietränare rått dem. Det är nämligen enda sättet att få bort journalistdrevets dreglande ulvar från bakhasorna. Om inte annat så på medietränarna.Bakom "Stora Journalist-Prisse"finns dock ingen kommitté. Bara författaren Peter Stjernström. Så man får ta det för vad det är: En munter taskspark från en enmansjury och den ende som aldrig riskerar att få en Prissepokal. Man skulle förvissokunna kalla antipriserna för vuxenmobbing. Men bara om man fick ett själv. Lars Thulinkvittrar en Fuglesang för Christer på torsdag. lars.thulin@allehandasyd.se