En givande dialog med en generation beatpoeter

Tiden går men Gunnar Harding består.

Tänker jag, medan jag bläddrar och läser i antologin Beat med Gunnar Harding och Per Planhammar som redaktörer. Minns fortfarande vad Harding sa när jag intervjuade honom för… hur länge sen kan det ha varit? (Skrivpaus för framletning och utgrävning…) Jo, det var 1971 som jag gjorde en intervju med honom i tidskriften Böckernas Värld:

– Jag tror det var 1958, som jag första gången hörde talas om Allen Ginsberg.

– Det var i radion. Någon läste hans dikter.

– Det lät fint, tyckte jag. Mycket fint. Det var första gången som jag förstod att lyrik kan vara fantastisk.

– Nästa dag skrev en kritiker i Svenska Dagbladet att det var den värsta smörja han någonsin hört.

Ovanstående sa Gunnar Harding för 34 (?!) år sen.

Mest känd har han blivit som poet men Hardings betydelse som introduktör och översättare är – närapå – lika stor. Han debuterade faktiskt med en tolkningsvolym, 4 poeter (1996), där han översatt dikter av till exempel Allen Ginsberg och Lawrence Ferlinghetti.

Vid sidan om sina egna dikter har han fortsatt att översätta amerikansk undergroundpoesi, den modernistiske fransmannen Apollinaire och den ryske futuristen Majakovskij. Nu senast kom en maffig trilogi om/med engelsk romantik.

Gunnar Harding har med åren blivit poet i eget namn; de amerikanska beat-influenserna som kanske fanns i början är knappast märkbara idag. Däremot har han bevarat sin förtjusning över beat-poesin. Han har inte glömt sina rötter – vad som i ungdomen fick honom att själv försöka bli poet. I Beat-antologins inledande text om Hur allt började kan jag höra honom skratta lika… ja, "barnsligt"… i mustaschen som 1971.

Men han är inte ensam om att ansvara för antologin, det måste påpekas. Inte heller den enda med ett eget, personligt förhållande till texterna och, i vissa fall, upphovsmännen. Också medredaktören/översättaren Per Planhammar samt Reidar Ekner, Pamela Jaskoviak, Niklas Törnlund och Magnus Ödmark, som även de medverkar som översättare/presentatörer – har läst, levt och tolkat texterna genom sej själva. Resultatet blir dialoger mellan örfattarna och deras beundrande presentatörer.

Just dialogen – samtalet – är också det som förenar de författare som under namnet Beat tagits med i antologin: förutom Ginsberg finns här också William S. Burroughs, Jack Kerouac, Gregory Corso, Gary Snyder, Michael McClure, Anne Waldman och Patti Smith. Men annars – hur mycket gemensamt har deras texter, egentligen? I Hardings inledning kan man läsa att det var Jack Kerouac som i romanen On The Road / På väg (utgiven 1957 namngav den nya amerikanska författarrörelsen. Beat betyder slag – som i jazzmusikens taktslag – men också som i "beatitude" (salighet). På väg författades på ett speciellt sätt – spontant och automatiskt – genom att Kerouac satte en printerrulle i skrivmaskinen och hamrade, snabbt, snabbt, det första han fick i huvet. (Fast, påpekar Harding, faktiskt ändrade han sen i den första versionen.)

Också detta direkta, snabba och spontana har/hade beatförfattarna gemensamt. Som när Allen Ginsberg för att ifrån diktandets traditioner och schabloner – "jag tänkte inte skriva en dikt" – satte sig för att, också snabbt, snabbt, skildra sitt liv, sina egna, ocensurerade upplevelser. Det var ett par år tidigare ändå, 1955, och resultatet blev ändå poetiskt: långdikten Howl. Samma år framfördes dikten från scen i San Francisco av Ginsberg, medan Kerouac satt på scenkanten och slog takten. När Howl gavs ut av City Lights-förlaget, ägt av Lawrence Ferlinghetti, togs boken i beslag och Ferlinghetti åtalades som utgivare av den obscena boken.

Bland översättningarna finns alltså både prosa (till mindre del) och poesi. Eftersom Beat-antologins presentatörer/översättare har så personligt förhållande till texterna och författarna så kan väl läsaren också tillåtas att ha det till antologin.

Själv hade jag aldrig gjort den sammanställningen! Vaför skulle Patti Smith vara med? Bortsett från att hon håller lägre poetisk kvalitet än de övriga, så kommer hennes poesi från 70-talet. Hon hör inte till beatgenerationen utan är ett av dess barn.

Också Anne Waldman är något yngre beatförfattare. Men hon får ändå gärna vara med, för att Waldman diktar lika enkelt och direkt men genomlevt, rätt ur sej ur själv, som säg Ginsberg och Ferlinghetti, mina eviga favoriter. Till skillnad mot Gary Snyder, som jag, uppfödd i i stadens asfalt, lärt mej uppskatta först de senaste åren. För mycket naturlyrik – medan stadspulsen bultar i Ginsbergs och Ferlinghettis dikter.

Beat har blivit en spretig antologi, eftersom beatförfattarna var/är en spretig litterär generation. Det är fullt möjligt att – se ovan – både hata och älska till exempel Allen Ginsberg. Helt personligt, beroende på individen. Själv tycker jag allra mest om den närhet till det vardagliga talet, samtalet, snacket på gatan, som finns hos, återigen, Ginsberg och Ferlinghetti. Antipoesin i poesin, det folkliga, om man så vill.

Att Beat-antologin kommit just nu ligger så i tiden att det kan kallas trendigt. De amerikanska beatförfattarna, som gärna framförde sina texter från scen, är föregångare till dagens svenska explosion av muntlig estradpoesi.

Bengt Eriksson