En fantom vid klaviaturerna
Det Ny Teater, den framgångsrika musikalteatern med 1000 stolar i salongen, har varit Christians arbetsgivare på frilansbasis sedan drygt tio år tillbaka.
– En eller två produktioner per år brukar det bli, berättar han entusiastiskt. Jag har pendlat sedan bron öppnade!
I axelväskan kan man under rep-perioder hitta partitur till de stora musikalerna – "Chicago", "Beauty & The Beast" eller "Fantomen på Operan", för att bara nämna några av de produktioner där Christian fungerat som antingen pianist, repetitör eller dirigent.
– Min karriär började egentligen som solist och kammarpianist, berättar han. Men jag är ju rätt social, och det blir efter hand ganska ensamt att vara solopianist.
Sedan kom ett jobb på en teater "i vägen", som han uttrycker det, och i de sammanhangen träffade han sin blivande fru Monica. Plötsligt började teatern kännas som en "utmärkt" arbetsgivare.
Tio minuters promenad från Köpenhamns hovedbangård ligger Det Ny Teater, en pampig om än undangömd byggnad. Full av prång och vindlande trappor.
– Alla trappor här ska man gå i som om det var första gången, råder Christian, och visar in i teatern som alls inte är "ny" utan drygt 100 år.
Han kollar på sjuklistorna för att se att den 17 man starka orkestern inte är decimerad ikväll, och kilar sedan upp till omklädningsrummet. Som delas av alla musiker och inte liknar sångarnas intima sminkloger ett smack. Men ändå.
Den aktuella musikalen, "Wicked", hade Skandinavienpremiär i förra veckan till översvallande kritik. Storyn är en fristående "prequel" - förhistoria - till "Trollkarlen från Oz." Fast med fokus på häxorna.
Orkestern sitter för ovanlighetens skull inte i diket. Utan i scenens fond, uppe på ett snickrat sceneri som konstfullt prytts med stora hjul och attiraljer som får det att likna en gigantisk maskin. Och som en smord maskin ska det gå. Inte bara för att hela scenvagnen faktiskt rör på sig under föreställningens gång.
Christian värmer upp fingrarna med lite flyhänta lopp över tangentbordet. Det är inget vanligt piano, utan ett elektroniskt underverk som kan spela både slagverk, gitarrer och kyrkorglar – mer eller mindre samtidigt. Klaviaturerna programmeras nogsamt på förhand, så att musikern vesslekvickt kan byta ljud med ett pedaltryck. Att programmera de fyra klaviaturerna tog däremot över en månad.
Så är det också lite av en "keyboardmusikal", konstaterar Christian Einarson förtjust:
– Klaviaturerna ligger långt fram i ljudbilden. Men det gäller att ha tungan rätt i munnen, man får varken öka eller sacka.
Vilken "syntnisse" som helst fixar inte att spela med dirigent och orkester, enligt Christian. Det kräver teknik och förmåga att ta beslut på hundradelar av en sekund.
– Jag skulle förstås ljuga om jag påstod att jag alltid fattar rätt beslut, säger han med glimten i ögat. Men de misstag man gör brukar man kunna korrigera, utan att det blir fullständig blackout.
Favoritmusikalen, "Fantomen på operan", har Christian Einarson spelat över 400 gånger. Och han skulle ändå gärna göra det igen, säger han.
– Varje föreställning har sina utmaningar, säger han. "Wicked" är jättekul att spela, variationsrik och rätt rockig. Då är det fullt fläsk uppe i orkestern!
Det som gör orkestermedlemmarna till proffs, enligt Christian, är att de ger lika mycket på premiären som på den hundrade föreställningen.
– I "Les miserables" har pianisten ungefär 16 takters paus, berättar han. Men jag tycker faktiskt att det är bättre att lira mycket. I en pjäs med mycket tal, och man har hört samma dialog 78 gånger, då kan man säcka ihop lite.
Christian Einarson stortrivs. Trots att han egentligen dubbeljobbar. Han och hustrun Monica driver ju det kombinerade pensionatet och konsertsalen Villa Ancora i Haglösa norr om Trelleborg. Men ingen av dem har någon plan på att ge upp det aktiva musikerlivet.
– Nej, det här överger vi inte! Inte minst för att det går utmärkt att kombinera, säger Christian.
– Jag kan servera lunch eller sitta på kontoret under dagen, ta en golfrunda på Tegelberga och sedan åka till föreställningen. Det är kanon!
