En dyster familjeföreställning

Ja, även om det första som betraktaren slås av är just de konstnärliga olikheterna så finns där också en gemensam grundstämning, som väl rimligen i sin tur måste ha sin grund i det gemensamma familjebandet: en stämning av oro, kanske sorg, men också viljan att hantera de oroliga själarna. Ett försök att komma underfund med sej själv kontra livet och världen. Ingen medveten tanke utan det bara blev så i utställningshallen att jag började med att titta på den mest lokale konstnären, Stig Åke Stålnacke från Tolånga. Själv konstkritiker, så därför borde jag kunna ta i hur mycket som helst när jag bedömer honom som konstnär, för det har minsann Stålnacke gjort ibland när han bedömt konst och konstnärer. "Ödehus". Målning av Stig Åke Stålnacke.""Ödehus". Målning av Stig Åke Stålnacke. Stig Åke Stålnacke målar våldsamt och vildsint. Stora, tjocka penseldrag med mycket oljefärg som får mej att tänka på både August Strindberg och Bengt Lindström. Han målar stridslystet, men den/de som väckt stridslystnaden är inte jag eller du eller någon utanför Stig Åke, det känns i alla fall inte så, utan målningarna inger mej känslan av att han slåss mot sej själv: ett riktigt rallarslagsmål med sina egna känslor och tankar, sin oro. Stig Åke Stålnacke har målat ett ännu mer oroligt strindbergskt hav, dominerat av rött. (Som i ilskan eller vad?) En annan målning heter "Värm mig". Den är ett skri. Han har målat två hus: den ena målningen är döpt till "Sommarfest", den andra "Ödehuset brinner". Men bägge husen brinner ju! Det är som om glädjen inte kan infinna sej, hur festligt dom andra än har det på sommarfesten. Och när han döper en målning till "Efter sorgen" så kan jag omöjligt tänka och känna så. Färgerna är mörka: grått, svart, djupblått. Stig Åke har inte målat "efter" sorgen. Han är mitt i. Hans målningar strävar efter ro, men finner han någon ro? En liten gnutta? Någonsin? Kanske finns en antydan i hans fotografiska blad. För det är som om den fotografiska tekniken krävt att han också hanterar sin oro och ångest, fixerar sina känslor. Där, men bara där, i de fotografiska bladen, stillar oron något. En av Kurt Stålnackes målningar i Sjöbo."En av Kurt Stålnackes målningar i Sjöbo. Kurt Stålnacke målar figurativt i olja, vid sidan om målningarna finns också några grafiska tryck. Bland annat har han målat ett porträtt av sin broder Stig Åke - ett porträtt där brorsan poserar som bakom en hinna, ett fönsterglas. Hans syns men man kan inte nå honom, det går inte ta på honom. Han liksom försvinner. Så är det med Kurts målningar. De föreställer men föreställer ändå inte. Det konkreta flyter ut, bort och iväg. Där finns hela tiden en hinna mellan målningarna och betraktaren. De är som glasade fast de inte är det. Vilket väl måste betyda att hinnan finns också mellan konstnären och hans verk, mellan konstnären som människa och hans verk som liv. Mindre färg, inte så grova penslar. Klara, glada sommarfärger - ändå är det som om färgerna är grå. Gulgrått, blågrått, gråttgrått. Som i Dan Andersson-sviten: Beror det enbart på mej, på någonting inom mej när jag betraktar dem, eller finns den sorggråa stämningen faktiskt där i målningarna, även när motivet och budskapet borde vara glädjefullt? När det blivit helgdagskväll i timmerkojan, spelas och dricks efter veckans hårda arbete, varför saknas då glädjen? Det spelas upp till sorgemarsch. Helgdagsmålningens tysta musik passar lika bra som ackompanjemang till målningen "En spelmans jordafärd". Kurt Stålnacke visar också några landskap. Samma sak: också där finns hinnan mellan konstnären och motivet. Svårigheten att fånga och gestalta, svårigheten på gränsen till omöjligheten att bli delaktig. I motivet, i gemenskapen, i livet. Ska jag uttrycka mej direkt? Jag blir så deprimerad. Varken Stig Åke eller Kurt Stålnacke målar för mej. Och det ska väl en konstnär inte heller göra. Konstnärer ska inte måla för publiken - av sånt blir aldrig bra konst - utan måla och uttrycka sej, så att konsten blir ett möte och samtal mellan konstnär och betraktare, förmedlat genom konstverket. Men så mycket oro, så mycket famlande i livet. Jag har svårt att ta det. Kristina Stålnackes docka föreställande Cornelis Vreejswijk. Bild: Bass Nilsson"Kristina Stålnackes docka föreställande Cornelis Vreejswijk. Bild: Bass Nilsson Tur att jag, utan att tänka på det, väntat till sist med Kristina Stålnacke, dotter till Stig Åke. Visst finns också här samma sorgsna klangbotten, en gråskalig grund. Men hon förmedlar dessutom en liten gnutta hopp. Kristina verkar ha rett ut och upp tillvaron bättre. Hon hanterar oro, sorg och smärta på just ett mer hanterbart sätt. Hon gör hantverk av sitt förhållande till världen, livet, människorna och sej själv. Kristina Stålnacke har skapat små människodockor. De sträcker sej ut från taveldukar, speglar och träplattor. De hänger uppe vid utställningshallens tak, står och sitter, i tittskåp eller för sej. På en liten monter sitter en Cornelisdocka (som i Vreeswijk) i jeans och skinnväst och med vingar på ryggen. Vingar har även pianisten vid flygeln. Titel: "Hyllning till Karl-Erik Welin" med tillägget "Mot en vackrare värld". Han är fjättrad vid noterna men i drömmarna flyger pianisten, spelar sin egen musik, lever sitt eget liv, istället för kompositörens. Liksom van Gogh-dockan, som återfinns i ett tittskåp som är hans enda rum, där han sover och lever. Och när han står vid staffliet i sitt rum, vad målar han om inte sitt rum. Sin ruta, sitt fängelse, sitt lilla ihägnade liv. I ett annat tittskåp sitter dockorna hustru och make utanför kolonistugan. Sommar, sol och grönska. De har väl semester och vad kan vara bättre. Men som sagt: kolonistugan är placerad inuti ett tittskåp med tak, golv och väggar. Vart ska man ta vägen om man nu kommer sej för att ställa den märkliga frågan: Är detta livet? I koloniträdgården finns en fågelbur med en vit duva. Alltså i den fria trädgården lever en fågel i bur. Vingklippt? Kan fågeln överleva utanför buren? Kan du? Kan jag? Vingarna är hoppet. För Kristina, Stig-Åke och Kurt, för dej och mej och oss alla. Vingar har vi allihop, känn längs skulderbladen! Gäller "bara" att lära sej flyga. Där finns hoppet, i de vingar som Kristina Stålnacke förser sina människodockor med. Bengt Eriksson