En djup tragedi att skratta åt
Och det är den frågan som ger föreställningen dess grundläggande dynamik. Det är omöjligt att förhålla sig neutral men det är lika omöjligt att välja sida. Genom hela kvällen skiftar mina sympatier från den ena till den andra och den ende som får helhjärtad sympati är den stackars kusinen Kurt som dras in i ett drama han helst vill undvika. Han smittas, blir en del och är nära avgrunden då han till sist lyckas slita sig loss.
August Strindberg skrev Dödsdansenpå blott några veckor år 1900. Edgar är artillerikapten och chef över en garnison på en ö i havsbandet. Hans fru Alice har en diffus karriär som skådespelare bakom sig och kusinen Kurt lämnade ett misslyckat äktenskap och flydde till Amerika. Nu är han tillbaka.
De båda makarna har uppenbarligen aldrig älskat varandra och nu när de står inför sin silverbröllopsdag rinner det etter längs väggarna i deras påvra bostad och deras förakt för varandra är oändligt.
Edgar är en man som saknar självförtroende och är livrädd för att se på livet med öppna ögon. Han odlar sin livslögn frenetiskt och anser sig själv vara skapelsens krona och ser ner på alla andra. Att han i själva verket är en misslyckad figur inser alla andra - särskilt Alice. De har inga vänner, inget umgänge, inte ens deras barn tål dem längre och de är fastlåsta vid varandra i hat och förbittring.
Alice är en lite mer svårfångad karaktär - det finns ingen tidsangivelse i uppsättningen på Skillinge men hennes roll som den patriakaliskt underkastade hustrun, som oroar sig för att tjänstefolket ska sluta så att hon tvingas utföra "pigsysslor", placerar henne kring sekelskiftet 1800/1900.
Men hon är ingalunda någon vän duva utan lika fullfjädrad i konsten att förnedra, intrigera och ljuga som Edgar. Deras liv är ett spel där det egentligen inte finns något att vinna eller förlora, de roar sig helt enkelt med att göra livet så surt som möjligt för varandra och det ger deras torftiga och helvetiska tillvaro ett slags mening.
Det är förstås en tragedi, ett drama men också en absurd komedi och det har regissören Staffan Olzon tagit fasta på. Kampen mellan makarna om kusinens Kurt bli så skruvad och tillgjord att det inte går annat än att skratta. Och när Edgar och Alice, tillsammans eller var för sig med Kurt ,går över alla gränser och ljuger och förtalar utan minsta darr på varken röst eller manschett då blir det för mycket och återigen kommer skrattet bubblande.
Michael Segerström är perfekt som Edgard. Stor, drumlig, uppblåst men också ömkansvärd och sentimentalt lismande. Michael Segerström balanserar väl mellan ytterligheterna och är ibland så utagerande i sin roll att man skrattar trots att det är djupt ledsamt.
Katarina Zell är Alice. Hon förmedlar hela den resning och listiga intelligens som är Alice. Precis som Michael Segerström lyckas hon väl med att nyansera rollkaraktären och i ena stunden älskar man henne och i nästa stund vill man skjuta henne.
Och Anders Granströms Kurt vill man mest bara lägga armen om och leda bort och tala lugnande till. Anders Granström gör honom precis så vinglig och vek som jag tycker Kurt ska vara. Också kul att se ännu en Strandberg på scen; Sofia Strandberg som spelar tjänsteflickan Jenny.
Scenografin är superb, likaså kostym och tillsammans upphäver de både tid och rum. Som vanligt gör Iben West ett kanonjobb med sin dramatiska ljussättning.
Det är klart att föreställningen hade klarat ett par komiska steg till men jag föll inte ur pjäsen en enda gång utan satt koncentrerad och uppmärksam - trots att jag sett Dödsdansenotaliga gånger ville jag se hur det skulle gå...
