Elvis är död och jag mår inte bra
Jag är ingen stor älskare av country, men en sak älskar jag: talangen för att gömma tragik bakom dimridåer av humor, och de knäppaste låttitlar musikhistorien känner.
Countrytexter: Snyftiga, sentimentala, fallna för excesser i självömkan – gärna alkoholbaserad – och så härligt överdrivna. Ibland med glimten i ögat, ibland med tummen där i stället.
Kanske är det den vemodiga fiolen som inbjuder till det, kanske den stillsamt gråtande steel-gitarren. Men vem startade det här? Ja, titta inte på mig.
Kanske var det Hank Williams. 30-talets tidiga populärcountry ägnade sig mest åt ödesmättade lägereldssånger eller oskyldiga ritter över prärien i solnedgång. Men Hank introducerade på 40-talet mer personliga, känslofyllda teman. Han kunde titta djupt i glaset med gråtmilda dängor som There's a Tear in My Beer och My Son Calls Another Man Daddy. Sista singeln som gavs ut medan han ännu var i livet (och Hank levde snabbt) hette I'll Never Get Out Of This World Alive. Och banne mig om han inte fick rätt.
Men countryfolket har alltid gillatsin livsglädje kryddad med galghumor. En kille som Tennessee Ernie Ford kunde på 50-talet sjunga I Love You So Much It Hurts Me, och Hog Tied Over You (vilket skulle antyda att Ernie erfar den underligt pirrande känslan av att vara en gris, tjudrad vid sin älskades hjärta). Och Jimmy Lee var sannerligen inte främmande för självömkan när han sjöng I'm Diggin' a Hole To Bury My Heart.
På 70-talet sjöng Loretta Lynn och Conway Twitty den fina duetten You're The Reason Our Kids Are Ugly. Ja, jag vet: Stor poesi. Och Crabmeat Thompson har gjort en parafras han kallade You're The Reason God Made Alcohol. Jimmy Buffett gjorde den klarläggande If The Phone Don't Ring, It's Me. Samme man är ansvarig för My Head Hurts, My Feet Stink And I Don't Love Jesus.
Min favorit är nog den härligt missuppfattande If You Leave Me, Can I Come Too? Den skrevs visserligen av australiensiska new wave-bandet Mental As Anything, men att de just då fuskade med rotrock hörs lång väg.
Big & Rich fick så sent som i fjor en hit med Save a Horse, Ride a Cowboy. Och Lewis Grizzard har anspråkslöst skaldat Elvis Is Dead And I Don't Feel So Good Myself.
Travis Tritt har gjort flera underbarasånger. Jag har visserligen inte hört dem, men med såna titlar måste de ju vara bra: Here's a Quarter (Call Someone Who Cares), eller Prop Me Up Against The Jukebox (If I Die).
Mannen som skrev I'm The Only Hell Mama Ever Raised, Johnny Paycheck, är också ansvarig för He's In A Hurry To Get Home (To My Wife). De där parenteserna är ofta sublima. Man tror inte det är sant men Walter Bishop har faktiskt skrivit Mama Get A Hammer (There's a Fly On Papa's Head).
Det vore förstås konstigtom inte countryartisterna insett skämtet, och börjat driva med sig själva. Det måste väl ändå gälla exempelvis Dan Hicks How Can I Miss You If You Won't Go Away? Eller Harold Barlows ömsinta I've Got Tears In My Ears From Lying On My Back In Bed Crying Over You.
Elaka tungor gör gällande att titlar som I Still Miss You Baby, But My Aim Is Gettin' Better och I Don't Know Whether to Kill Myself or Go Bowling är helt autentiska. Det är de inte. Inte än. Men skriver ni musiken, så fixar jag texterna.
Lars Thulinär en poor lonesome cowboy, a long way from home.
lars.thulin@allehandasyd.se
se
