Annons
Nyheter

Ekot av ett skott på Malmöoperan

Malmöoperans och Peter Oskarssons nya version av Verdis Maskeradbalen är djärv och vill bryta ny mark, konstaterar Allehandas recensent.
Nyheter • Publicerad 13 februari 2006
Ett regn av rosor och fanor som vajar i vänstervinden ger en symbolmättad stämning i tredje akten. bild: Malmöoperan
Ett regn av rosor och fanor som vajar i vänstervinden ger en symbolmättad stämning i tredje akten. bild: MalmöoperanFoto: 

Opera

Maskeradbalen avGuiseppe Verdi

Annons

Libretto:Antonio Somma

Svensk översättning: Erik Lindegren

Regi:Peter Oskarson

Scenografi:Peter Holm

Dirigent:Jim Wang

I rollerna:Michael Weinius, Ingela Brimberg, Bengt Krantz, Susanne Erlmark,

Emma Lyrén

Scen:Malmöoperan

Premiär:Lördagen den 11 februari

Tid:3 timmar och 10 minuter

Annons

På väg hem från premiären av Maskeradbalen på Malmöoperan ser jag en knäckt röd ros på trottoaren. Den ligger där på asfalten med bladen utspridda över den frosttäckta gatstenen. Det blir en bild för uppsättningen om skottet som dödade Sveriges statsminister en kylig februarinatt 1986. Rosen på gatan blir en illustration för mordet på Olof Palme, politikern som mer än många andra förknippas med den djupröda socialistiska ådran i vår nutidshistoria.

Segt är det till en början i denna djärva tolkning av operan Maskeradbalen. Det är långa transportsträckor och flera tveksamma passager, särskilt i första akten och en bit in i den andra. Under tredje akten släpper krampen som håller föreställningen tillbaka och som gör den lite krystad. Ett regn av rosor och fanor som vajar i vänstervinden. Ibland blir det lite väl väl symbolmättat.

Tunga tegelväggar står vid sidan av betongfundament. Ett rött skimmer projiceras i några scener på dessa massiva fasader. Peter Holms sinnrika scenografi bygger upp en bild av ett tungt samhälle med en spröd kärna.

Premiären av Maskeradbalen i Peter Oskarsons regi i lördags har föregåtts av stormiga diskussioner under de senaste veckorna. Att Gustaf III har ersatts av Palme har ifrågasatts, bespottats av partivänner och andra smakdomare. Är det rätt att iscensätta mordet på Olof Palme i Guiseppe Verdis vördade opera Maskeradbalen, och som sattes upp i Italien första gången 1859? frågar kritikerna.

Diskussionen om skådespelande politiker och politik på teatertiljan är inget nytt under solen. Lärde Professor Ingvar Holm har i sin bok Politik som teater, utgiven på Carlssons förlag 1991, belyst flera exempel på hur samspelet mellan politik och teater kan yttra sig. Det är väl knappast en tillfällighet att Palme i boken nämns som ett fenomen i den politiska historien?

Är det rätt att låta tenoren Michael Weinius få karakteristiskt spetsig fågelnäsa och därmed likna Palme? Finns det över huvudtaget någon poäng i att lägga in ett statsministermord i ett verk som egentligen handlar om mordet på kung Gustaf III 1792?

Motiverar det en uppsättning? Jag tycker det.

Det är inte ett dugg märkligt att en regissör vill förflytta sig till 1986. Kompositören Verdi och librettisten Antonio Somma hade ju svårt på sin tid att få sin story om Gustaf III placerad. Med censurens järnhårda hand utspelades i stället kallblodiga mordet i 1500-talets Boston, i stället för 1700-talets Skandinavien.

Initiativet att sätta upp Maskeradbalen i Oskarsons tappning i Malmö är försvarbar. Den försöker finna nycklar och beröringspunkter med vår egen tid. Fastän på en punkt är jag utomordentligt kluven: det är nämligen svårt att stuva in kompositören Verdis sirliga och bitvis burleska Maskeradbalen i svensk samtid.

Flyttar man fokus till sångarnas prestationer, i stället för att reta sig på uppsättningens ofrånkomliga Palme-fixering, så får publiken njuta av den tidigare baryton-sångaren Michael Weinus klockrena tenorstämma. Hans röst är frisk och lyrisk, till en början lite svag och en smula skrovlig, men växer i oförminskad styrka. Statsministerns hemliga kärlek, den hennafärgade och delvis skygga Amelia sjungs av Ingela Brimberg. Hennes register växlar mellan en lågmält vackert och okuvlig röst.

Annons

Starkast stämma har Bengt Krantz som med sin breda barytonstämma kan få en scen och salong att vibrera. Han har rollen som herr Fonander, Amelias man, och lyckas på det hela taget att driva föreställningen framåt.Lysande är till exempel hans aria Du kan gå! Nå så gå då när han förvandlas till ett monster, förtärd av avundsjuka.

Svårt har jag dock för pagen, sjungs av Susanne Elmark, ungsossen, som likt ett överaktivt barn springer omkring planlöst. Emma Lyréns spådam Fatima, här gestaltad som invandrarkvinna, framför solosången Heliga höga siarkraft, hör också till föreställningens behållning.

Ett skott ekar. Statsministern faller död till marken. Rosor faller från skyn. Kanske är det patetiskt, måhända överlastat. Ingen kan dock förneka att det är något nytt i denna Verdi-värld.

Malmöoperan lever just nu under en lycklig stjärna. Peter Oskarson kanske inte kan höjas till skyarna för den här uppsättningen, men han är djärv och vill bryta ny mark i operans finrum.

Johan Persson

SAXO
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons