Effektsökeri och konstruktion

Men det allra viktigaste i hennes liv tycks tveklöst vara hennes nya bröst. Silikonfyllda hos plastkirurgen för en dryg vecka sedan. Amanda Palmstierna, som den nypumpade tjejen heter, ska till Forta Ventura, mest för att få tillfälle att visa upp de nyshoppade brösten verkar det som.

Redan på första sidan i Elise Karlssons nya kortroman står det: "Mina bröst är från förra veckan och är mer svullna första veckorna, det kommer gå ner. Men lite svullet är bara bra när man ska på semester, säger jag. Svullet på de rätta ställena." Denna Elise Karlssons andra roman - efter debuten Flydär även Amanda var en av huvudpersonerna - bär titeln Lonely Planet.

Den unga Amanda driver mest omkring, hinkar öl på något rum, möter någon och hakar på till nästa fest. Röker lite brass, hamnar i säng med en kille. Semestern avbryts när Amanda får veta att hennes före detta partner Eva dött, antagligen genom självmord. Amanda åker hem, men hon fortsätter att leva innesluten i sin självvalda ensamhet - ingen vet att hon återvänt. Hon driver runt i Stockolm med ett exemplar av Lonely Planet - Stockholm.

Det är en lätt klaustrofobiskt roman. Det är uppenbart att den vill något, men den förmår enbart att vara tom, trist och meningslös. Den är illa tänkt. Den är illa skriven. Elise Karlsson tycks tro att bokens många brister går att skyla över genom att hon leker med språket (jag vägrar skriva experimentera). Ett enda exempel: "Jag är nu på rummet, inte Harry, han hoppade bussen massa minuter innan mig.

Vi stod och pratade på innan det, medan bussen svängde. Han och jag vi svängde, det var roligt och vi skrattade när ni ramlade till. När han ramlade träffade han både här och där helt trevligt.

Lonely Planetpåminner oroväckande mycket om den sortens vilsna ödslighetsromaner vilka var mycket vanliga på åttiotalet. De handlade ofta om en ung tjej som inte visste vad hon ville, som riskerade att hamna lite snett, som liksom raglade runt i olika miljöer där det dracks för mycket, där det röktes för mycket. Detta är mest av allt ett trist eko av dessa undermåliga dussinromaner.

Om avsikten, som drivit Elise Karlsson, varit att gestalta tidens psykiskt nedbrytande narcissism och fixering vid kroppens fysiska framtoning hade det krävts en större medvetenhet om gestaltningens - själva berättandets - villkor. Det sorgliga med Lonely Planetär att den så uppenbart tyder på en begåvning - en berättare - som inte tillåts slippa ut ur den idé som drivit Elise Karlsson. Jag är däremot övertygad om att framtiden kommer visa att Elise Karlsson låter sin genuina begåvning vinna över det sökta och konstruerade. Då kommer vi att få höra en viktig författarröst.