"Dylan följer inga trender"
Dylan var förmodligen som bäst när:
– När han i mitten på 70-talet var väldigt nyskapande och sjöng bättre än någonsin. För de stora massorna, däremot, var nog början på 1960-talet höjdpunkten. Innan den där motorcykelolyckan 1966, som kanske inte var så allvarlig som det sas. Men den gav honom nog ett alibi att ställa in allting, efter att ha turnerat sig slutkörd.
Det knepigaste med att översätta Dylans texter är:
– Att man måste göra grundlig research. Varje platta är ett avtryck i tiden, och man måste veta hur han såg på världen då. Var han gift eller skild, var befann han sig? Folk tror att man ska översätta texterna rakt av, men det går inte. Man kan inte översätta "like a rolling stone" med "du ser utbränd ut, du är som en rullande sten." Det finns något som heter idiomatiska uttryck, och då tycker jag det blir bättre med exempelvis "som en fisk på land."
Dylans låtar blir sällan hits när han sjunger dem själv, därför att:
– Kanske hans omdöme inte är det bästa. Många musiker har påtalat att man absolut inte får säga "fan vilken bra version vi gjorde nu!" Då kan man ge sig den på att Dylan stryker den. På "Bootleg series" häpnade folk över att det fanns så många bra versioner outgivna, medan andra och sämre hade getts ut.
Dylans mest irriterande egenskap är:
– Att han aldrig verkar uppmärksamma publiken. Han ler inte på scenen, pratar inte och är inte speciellt utåtriktad. Men så har han alltid varit. Jag tror att han helt enkelt är oerhört fokuserad på det han gör, och närvarande i det.
– Hans oberäknelighet kan många reta sig på, men det är den som gör honom så spännande för dylanologerna. Man vet aldrig hur en Dylankonsert ska bli. Eller hur nästa platta ska låta. Blir det en barnplatta, eller jazz? Han följer inga trender.
Den vanligaste missuppfattningen om Bob Dylan är:
– Att det finns en innebörd i allt han sjunger. Man övertolkar. Han har själv sagt att det egentligen inte är texterna som intresserar honom, utan helheten, soundet av rösten och rytmen.
När Bob Dylan sjunger för påven och tar emot utmärkelser som Polarpriset så tänker jag:
– "Vad gör han nu?" Klart att man funderar på vad han har för tankar bakom det. Han är oberäknelig även där, och förklarar aldrig vad han gör. Det är nog det som fascinerar människor mest. Vi andra kan inte göra vad som faller oss in, av rädsla för att mista jobbet eller någon relation. Men är man konstnär kan man inte lyssna på vad andra säger, anser han. "Trust yourself!"
Om Dylan hade vägarna förbi så skulle jag:
– Bjuda på en kopp kaffe. One More Cup of Coffee!
– I grunden tror jag att han har fötterna rätt stadigt på jorden. Jag skulle väl tagit honom ut i trädgården, suttit och tittat på solnedgången och snackat om den här tidiga musiken han är så intresserad av, gammal folkmusik och blues från 40-talet och tidigare. Vi skulle väl tagit en blues tillsammans. Och sedan skulle ingen tro mig när jag berättade det!
