Drömmen om ett annat liv

SMHI hade förmodligen illustrerat det som de alltid gör: med en sol, ett moln och några droppar regn. Själv var jag ute på en av de planlösa promenader jag ibland tar när jag vill titta på människor som bemästrar sin vardag. En form av stadssafari som jag ägnar mig åt på min fritid. På Sveavägen, i närheten av min lägenhet, passerade jag en butik som säljer Harley Davidson-motorcyklar.

Utanför affären stod en man och kupade sina händer runt sitt ansikte som han tryckte mot rutan. Sen backade han några steg och fortsatte att titta in genom skyltfönstret på vrålåken därinne.

Hans kläder var genomblöta, väderbitna, i trasor. Ansiktet var fårat. Man såg att han levt ett hårt liv som till sist tagit ut sin rätt. I händerna hade han två påsar med, vad jag förmodar, alla sina jordiska tillgångar. Att gissa hans ålder var omöjligt, han hade kunnat vara allt mellan 30 och 60.

Han var uppenbart hemlös.

Trots den prekära livssituation han befann sig i, och trots att han hade sitt liv fördelat och komprimerat i två halvtrasiga plastpåsar från ICA, levde hans ögon och brann som norrsken då han betraktade de där motorcyklarna.

Jag inbillar mig kanske, men på något märkligt sätt vet jag att han drömde om att en dag skulle sitta på en av de där bestarna, med håret fladdrande under hjälmen och en vacker kvinna i läderbyxor bakom sig.

Vände mig om flera gånger för att betrakta honom, eftersom scenen rörde mitt inre på ett märkligt, oförklarligt sätt. Tänk, en man utan tak över huvudet i ett bibliskt ösregn, som kanske mest av allt borde oroa sig för var han skulle sova den natten, drömde om vilken motorcykel han skulle köra den dag allt ordnade sig. Den dag han fått ordning på sin tillvaro och återigen hade ett hem.

Personligen är jag övertygad om att han någon dag kommer att köra förbi mig där på Sveavägen, omfamnad av en vacker kvinna på väg till deras gemensamma hem. Då han passerar butiken kommer han att peka mot den, luta sig bakåt och berätta för henne om sina drömmar den där regniga dagen i augusti 2010.

Det är därför jag sällan oroar mig för mänskligheten, i alla fall inte så längre vi drömmer. För vi nöjer oss inte med att överleva. Vi vill leva.