Drömmen om en egen radiostation i fickan

Det har blivit dags att ställa in vinylskivorna i garderoben till sist. Jag har blivit med mp3:a. Normalt sett är jag den siste att hoppa på ny teknik. Den här gången är jag bara nästsist. Och det beror på att jag nu har chansen att få en gammal dröm realiserad: att ha hela min skivsamling i innerfickan.

Följaktligen har jag inte satsat på någon mesig cigarettändare med lagringsutrymme på 512 legobyte eller vad det heter.

Min Nye Lille Kompis – av etiska skäl ska här inte bluddras några produktnamn, låt det blott vara sagt att det inte är en liten vit maskin med plasthölje – har plats för 40 Gigabyte i magen. Eller om det är hjärnan. Jag vet inte var sånt sitter i en mp3-spelare. Kan inte ens skilja en hane från en hona.

På en hårddisk med 40 Gigabyte – bara tekniknördar säger "40 gig", hälsa dem det från mig – får man plats med 10000 låtar. Minst. Smaka på den en gång till: 10 000 låtar.

Fort, kan du räkna upp 10000 bra låtar? Nä, jag tänkte väl det. Det finns nämligen bara 9212 bra låtar över huvud taget. Eller 9213, då, om man räknar Kents nya singel "Max 500".

Nu är jag ingen vän av det digitala ljudet, utan föredrar egentligen det varma, analoga, öppen-spis-knastret i en vinylplatta. Men det där med att vända plattor och inte ha någon skutta-till-nästa-låt-funktion, det har efter hand visat sig ha allt mindre av hantverkets charm och mer av en hoppsan-somnade-jag-till?-kvalitet.

Därför uppskattar jag speciellt att Min Nye Lille Kompis via en sladd direkt till stereon kan göra mp3-filer av mina gamla vinylskivor. Knaster och allt. På nolltid. Eller åtminstone på så-gott-som-ganska-kort-tid blankt.

Än så länge är MNLK bara ett barn, och jag har bara hunnit mata honom – eller henne, vi får se om det faller ut några små flash-spelare med tiden – med ett par hundra låtar. Men när jag har 9213 har jag plötsligt en egen radiostation på mig, som när helst den vanliga radion gör mig besviken är beredd att kliva in, ta sitt ansvar och spela en certifierat bra låt. Ja, certifierad, kravmärkt och runmärkt av mig själv, alltså. Jag är fri!

Det finns också något nytt och för mänskligheten underbart som heter "firmware". Vilket så vitt jag förstått saken bara är ett coolare namn för uppgraderingsbar mjukvara.

Förr gick man till butiken och köpte sin radioapparat, gick hem och satte upp antennen, och så förblev tingens tillstånd i ett enda evigt, oföränderligt "Ring så spelar vi". Icke så längre. Den apparat du köper i dag kan uppgraderas via nätet i morgon och få helt nya funktioner, nya vackra erfarenheter av livet. Medan gamla problem fixas till – "Ring så spelar vi", exempelvis.

Något jag saknar, och efterlyser i kommande versioner, är något slags "fängelsehåla". I fängelsehålan vill jag stoppa ner låtar jag hatar – "Born To Be Alive", "Hej hej Monika" och dylika tveksamheter. Där skulle de sedan ligga. Och skämmas. Aldrig spelas, men straffas. Och ha ont. På något sätt. Visst måste det gå att ordna?

När samlingen är färdig kommer jag inte bara att ha alla jordens bra låtar i min maskin, ljuvligt kluckande i innerfickan likt en fickplunta. Jag har nu dessutom en back-up för mina datafiler. Värdefullt material som måste sparas åt eftervärlden, till stöd för den omfattande Lars Thulin-forskning som otvivelaktigt kommer att bedrivas på 2100-talet.

Så om hårddisken på min PC pajar, så har jag det viktigaste sparat ändå. Det enda som oroar mig nu är om mp3-spelaren också pajar. Då står jag där med tvättad hals och tomma öron. Plötsligt rånad på världens bästa låtsamling.

Hmm… det finns nog bara ett sätt att lösa problemet. En back up-mp3-spelare.

Lars Thulinkommer inte att ha någon mp3-folder märkt "Wizex".