Drömmen om egna säten

Små saker kan ha stor betydelse, om man väljer att det ska ha det. Alltså kan man medvetet förvänta sig något rimligt och bli själaglad när det händer. Och om det inte händer då får man ett bra tillfälle att träna på att hantera besvikelser utan att det gäller något livsavgörande. Lite mjuk egenterapi.

När jag stod på perrongen i Göteborg och väntade på att få gå ombord på X2000 fantiserade jag om hur skönt det skulle vara med en egen stolsrad, alltså ingen i sätet bredvid mitt eget. Då kan man bre ut sig; lägga upp böcker, tidningar, bananer, datorn, anteckningsböcker, chokladbitar, vattenflaskor och ytterkläder på sätet bredvid och de små borden.

Man kan bekvämt gå till bistron och köpa en torr macka för 22 kronor, gå på toaletten eller bara ta en promenad utan att störa resgrannen. Lite lyxigt och mysigt – men förstås helt orealistiskt med tanken på folkhopen som väntade med mig på perrongen. Men ändå stod jag där och önskade två säten för mig själv. Så lycklig jag skulle bli. Vilken drömresa, en sådan fantastisk upplevelse, så trevligt jag skulle få det och så oerhört glad och positiv jag skulle vara när jag kom fram till Malmö.

När vi klättrat ombord och jag satt mig på min plats bevakade jag noga vad som hände. Den ene efter den andre satte sig ner eller passerade min rad. Till sist var vagnen nästan full. Alla säten runt mig var belagda – utom det till höger om min fönsterplats.

Avgångstiden var 13.27. När klockan blev 13.24 började jag känna hur glädjen bubblade upp i bröstet. Kanske, kanske... 13.26 och så hörde jag konduktörens visselpipa samtidigt som klockan slog över till 13.27 – jag var väldigt nöjd och började höja händerna i en liten segergest.

Men i samma ögonblick kom en ung tjej flängande genom vagnen. Högröd och svettig i ansiktet, med ryggsäck och plastkasse och en stor kaffemugg i ena handen. Hon såg på stolsnumren och slängde sedan ryggsäcken i sätet bredvid mig. Hon gjorde utan minsta tvekan precis som jag tänkt göra; packade upp sitt liv på det lilla bordet, sätet och golvet. Mat, juice, kaffemuggen, en slags musikmaskin med hörlurar, mobiltelefon och en bok med titeln: Feminismen som vetenskap. Hon slängde ohämmat med det voluminösa håret och tog sig gott om plats.

Jag sjönk detroniserad ner i sätet och surade för mig själv hela vägen till Malmö.

Som vanligt!

Robert Dahlström, 0411-55 78 53

robert.dahlstrom allehandasyd.se