Dressed for tristess

I Sverige är det inte längre fattigdom vi bekämpar, utan tristess, skriver poeten Aase Berg i nya numret av feministiska Bang. Det har hon rätt i – medelklassen har växt sig superstor och det finns ingen måtta i hur mycket vi vill resa, läsa och uppleva.

Inte ens på tåget, där det är förbjudet, kan jag låta bli att starta mobilen i smyg för att kolla om någon ringt eller sms:at. Vad är det för fel att bara titta ut genom fönstret, utan mobil och soundtrack från Ipoden?

Bredvid mig snarkar en äldre herre med öppen mun trots att han nyss hävt i sig en koffeinstinn Coca-Cola. Det är i tysta kupén på X2000 och jag och mannen med laptopen mittemot fnissar i kapp. Vissa har inget bättre för sig än att sova, liksom.

Summerar tre dagar i Stockholm och kommer fram till att jag uträttat de ärenden jag egentligen åkte dit för, samt som bonus hunnit med att fika, gå på middagar, klubb, bio och träffa flera av vännerna plus deras bebisar. Saker att göra varenda sekund – har nästan längtat efter ensam hemresa med några tidskrifter, bok, anteckningsblock och dator.

Hur kunde det bli så här? Vi vet ju redan att det är viktigt att ha tråkigt ibland. Vi har läst Hej lättja (Corinne Maier 2005) och Långsamhetens lov (Owe Wikström 2001) Vi vet att kvinnors påstådda simultanförmåga bara är en myt och vi pratar om att vi nått gränsen för hur mycket information vi kan processa. Och tanken på alla nya tidningar, magasin och webbsatsningar framkallar nästan panik – viljan att ta del av allt är det inget fel på hos oss, den ganska nyrika men stressade medelklasspöbeln.

När jag har all denna kunskap kan man fråga sig varför jag fortfarande försöker hinna med att läsa tre tidskrifter plus skriva krönika på fyra timmar?

Det känns som om 2000-talets möjligheter och köpkraft har resulterat i ett slags informations- och upplevelsebulimi, ett race där den som har minst tråkigt vinner. För historiskt har ju pengar i kombination med kunskap alltid varit en statushöjare och nu när detta blivit tillgängligt för alla vet vi inga gränser. Medan det föråldrade tankesättet att vi "måste ta alla chanser" lever kvar.

Ganska paradoxalt – samtidigt vill jag faktiskt påstå att vi i dag är latare och lättare att distrahera än någonsin. Att göra bara en sak är ju till en början mycket jobbigare än att göra flera saker samtidigt, just på grund av energin det kräver att verkligen fokusera. Medan jag skriver den här texten hittar jag till exempel hela tiden roligare saker att slökolla på Internet. Ständigt beredd att för stunden släppa det som är ansträngande, varför jag också är en tacksam konsument för den växande och allt mer lättillgängliga förströelseindustrin.

När tåget gör ett kort uppehåll i Mjölby är jag halvvägs genom Bang och jag känner att det börjar rycka i ögonlocken. Mannen bredvid snarkar fortfarande. All frukt är slut och ingen Coca Cola finns det. När jag vaknar är vi framme i Malmö.

Julia Svenssonskriver krönika varje måndag i Allehanda. Läs också hennes blogg: www.juliasvensson.blogspot.com.