Dramaten - Den inbillade sjuke

Dramatens Sommarspel är en tradition som inte minst vänder sig till semesterfirare som besöker huvudstaden. I år bjuds den presumtiva publiken på Molières Den inbillade sjuke, en skrattfest. Molières sista verk är visserligen främst - i dag - en föreställning för att få sig ett gott skratt. Men det allvar och den svärta, som finns bakom farsen skymtar fram. För den som vill se det, vill säga. Då som nu. Ofta glöms ju Molières starkt samhällskritiska skikt bort i hans pjäser av nutida iscensättare - eller av publiken. Kanske helt enkelt för att det är svårare att hitta direkta paralleller. När de spelades på Molières tid var de farliga. Tartuffe ansågs till exempel så farlig att den förbjöds i omgångar. Örjan Ramberg. Bilder: Johan Ljungström I den riktade Molière sin satir mot religiösa fundamentalister. Vid tiden för Den inbillade sjuke var Molière dödssjuk och här vågade han gå ännu längre: nu blir till och med maktens centrum - Argan i pjäsen, Ludvix XIV i verkligheten - måltavla för Molières satir. På ett yttre plan handlar den klassiska intrigen om en inbilsk gubbe som envisas med att gifta bort sin dotter med fel person, medan en klok tjänsteflicka ser till att dottern till slut ändå får den hon älskar. Med skådespelare som Alexandra Rapaport i rollen som den uppnosiga och självsäkra tjänsteflickan och Mats Bergman som en av de dumdryga läkarna, har Den inbillade sjuke blivit en modern variant på commedia delliarte. Den italienska komedi-form som var Molières ständiga inspirationskälla. Örjan Ramberg och Gunnel Fred. När den var som bäst häcklade den ju både makten och sin tids humbug, här läkarkårens och apotekarnas ansvarslösa yrkesutövande. I regissören Terje Maerlis version får sig också modern läkemedelsindustri en skrapa liksom "modesjukdomar" som utbrändhet och fibromyalgi; symptom på den brytningstid även vi befinner oss. Det är den stora bedriften med Maerlis bearbetning: att han fyrar av giftpilar också mot vår tids missförhållanden. Örjan Ramberg har inga som helst svårigheter att fylla rollen som den inbillade sjuke, kung Argan. Den här typen av roller är a piece of cake (om det engelska uttrycket tillåts) för Ramberg, som kan spela ömkansvärd som få när han vill och samtidigt vrida ur sig hur många lager högkvalitativt skådespeleri som helst. Alexandra Rapaport, Erland Josephson, Örjan Ramberg och Sofia Ledarp. Erland Josephson finns också med på ett hörn, vars pärla till pjäs, En natt i den svenska sommaren, var något av det absolut bästa jag såg förra hösten, liten i sitt format men stor till innehåll med flera bottnar och stor livsvisdom. Inte helt olikt Molière alltså. Per Mattsson, i rollen som Molière, är ett annat lyckat tillägg av Maerli, som en bit in i handlingen med emfas uppepar Dödens (Johan Lindell) ord om att: "Kungen är sjuk, staten är sjuk, alla är sjuka!" Commedia delliarte-figurer roar oss mellan varven: vridscenen används för att göra en pjäs i pjäsen där Molières skådespelargrupp håller till bakom kulisserna och bestämmer sig för vilken pjäs de ska spela för kungen. Alexandra Rapaport. Prolog, epilog och mellanspel sker utan mikfrofoner, utan perfekta röster, utan perfekt någonting, tvärtemot vår tids tekniska perfektionism på teatern. Möjligen är det en kul trend, då jag sett snarlika grepp på andra teatrar. En del luddigheter finns också, men det är sådant grus i maskineriet man kan ta när helheten är så väloljad som här. Just för att det är en väldigt rolig föreställning känns det bra med slutet när regissören låter Molière dö mitt framför ögonen på oss långt framme - Molière dog ju i verkligheten fjärde kvällens föreställning av detta stycke i akut blodstörtning. Vilket man kan tolka som man vill och på flera sätt, men nog ser jag gärna att det är en hyllning till denne mästare. Alla som liksom jag älskar Molière för hans i sanning komiska pjäser som samtidigt är så saftigt samhällskritiska har med andra ord en herdestund framför sig om Dramaten i sommar står på dagordningen. Christina Lundberg