Disneys prinsessor har blivit förebilder

Vi som är föräldrar i dag fick som barn lära oss att amerikansk barnkultur är skräp medan svensk är lika med högkvalitet. Och vi föräldrar är segare och fördomsfullare än vad vi kanske vill erkänna. Vi klickar fram en Astrid Lindgren-film till och tänker att den är garanterat bra för våra barn. Den är ju full av svensk sommar, höbalar och pannkakor.

Jo, visst. Fast det finns ju också en del trista scener där Allan Edwall slår sin busiga son. Och filmerna är proppade med en massa söta och passiva tjejer vars mammor verkar sitta fast vid spisen.

Nu ska inte denna krönika gnälla på Astrid Lindgren.

Jag vill istället säga att medan vi kollade på när Pippi för hundrade gången slängt upp den där livrädda mobbarkillen i trädet har det hänt något i andra länders barnfilmkulturer.

Disney har lite av en white trash-stämpel. Mycket eftersom de säljer många fula leksaker och kläder vilket gör att barnen blir vandrande reklampelare. Men om vi glömmer det för en stund och kikar på vilka filmer de gett ut de senaste åren så blir det ganska intressant, tycker jag.

I ”Prinsessan och grodan” (2009) vill Tiana satsa på karriären och öppna drömkrogen. När hon sedan hittar drömprinsen/drömgrodan låter hon inte kärleken bli viktigare än drömmen utan får killen med på tåget.

I ”Modig” (2012) har tuffa Merida huvudrollen. Hon vill hellre skjuta pilbåge än gifta sig.

Två systrar figurerar i filmen ”Frost” (2013). De tampas med olika problem, den ena med att hantera sina iskrafter och den andra med att få livet att börja. Till slut räddar de varandra och lever lyckliga i alla sina dagar.

Jag har också sett ”Spegel, spegel” (2012) med Julia Roberts som drottningen och Lili Collins som Snövit. I den tar Snövit tag i situationen själv genom sin stora talang för fäktning. I en av actionscenerna låser hon in prinsen med förklaringen: ”Detta är min kamp. Du får vänta här.”

Jag tror att det som gör att vi ofta tror att dessa barnfilmer är lika cementerade av könsrollerna som de var när vi var små (när vi kollade på en mesig Askungen och en genomslö Törnrosa) är att tjejerna fortfarande ser likadana ut då som nu. De har långa klänningar och lockigt hår. I den bioaktuella ”Teenage mutant ninja turtles” är den kvinnliga huvudrollen, tv-reportern April O´Neil, en ung skönhet vars frisyr är fascinerande intakt hela filmen igen. Trots att hon hänger från ställningar hundra meter upp i luften och springer omkring genom damm och vattenpölar ger hennes foundation aldrig med sig och de tajta jeansen har inte ens fått en fläck.

Men döm inte tjejerna efter deras utseende. April O´Neil är modig och stenhård, hon ger sig inte trots att hennes kameraman vill att hon ska göra gulligullreportage. Hon flänger över hela Manhattan för att avslöja de förvuxna sköldpaddorna som äter pizza och dansar breakdance.

Drottningen i filmen ”Frost” har visserligen balklänning större delen av filmen men bryr sig väldigt lite om att behaga. Hon vill istället helst ägna dagarna åt att bygga ishus och kasta snöbomber.

Och var det inte detta vi ville ha? Frihet att se ut som vi vill och uppmuntran att ge sig in de äventyr vi själva väljer.

Jag säger i varje fall hejdå till Bullerbybarnen och hej till prinsessorna i de rosa klänningarna.