Det vidrigaste i världen är slöseri
Det kan verka som ett prosaiskt ord i detta sammanhang, jämte ord som hat, orättvisa, våld och all världens sorg. Men jag anser att slöseriet, ödslandet av liv, tid, energi, natur, möjligheter till lycka och kärlek, som blir konsekvensen av allt det tidigare nämnda, är det värsta av allt. För när skogen skövlats, när livet tagits, våldtäkten och rånmordet begåtts, slagen och sparkarna krossat skellett och hopp, när kriget härjat, kropparna räknats, husen bombats och tårarna fallit återstår endast en fråga: för vad?
Någon svarar kanske "för fosterlandet!" en annan "för Gud!", "för friheten!", "för makten!", "för pengarna!" alla har alltid sitt skäl och tror sig ha rätten på sin sida. De ondaste av onda anser sig kämpa för en högre sak som i slutändan helgar de allra blodigaste medlen. Men, för vad?
En bekant till mig rånmördades för några år sedan. Ett ungt liv, ett gott hjärta, en familjs lycka, en lovande framtid, allt det förflutna som investerats i denna existens, allt som krävts för att den skulle vara möjlig, alla drömmar, alla möjligheter, allt... borta. För vad? För en dator, en mobiltelefon, kanske några hundralappar. De två unga förövarnas oskuld, själ, framtid och mänsklighet; också dessa var offret. Det ödslade. För vad?
Fredagens fruktansvärda händelser i Norge och varje dags våldsamma förbrytelser på många andra platser i världen (som, av geografiska och kulturella skäl, inte säljer svenska kvällstidningar) begicks och begås av människor som anser sitt hats och sin girighets rätt överstiga livets. Deras inbilska självtillräcklighet kväver empatin och möjliggör det urskiljningslösa hatet. Vi ser offren, de slösade, som siffror i statistiken, som små fläckar av olikfärgade pixlar på lågupplösta bilder. Varje offer representerar minst hundra till, som ännu lever, men vars liv aldrig blir detsamma, vars världsbild och människotro för alltid blivit mörkare. För vad?
Denna fråga, som aldrig har något giltigt svar så länge den bottnar i blod, bör alltid följas av ännu en fråga; vad är värt vårt liv? För vad ska vi kämpa? För vad ska vi brinna? Mitt i denna vanmakt. För vad ska vi leva?
För allt i världen. För allt som ändå återstår av mänsklighet och skönhet. För varandra, för varje litet möte i vilket vi kan finna en bit av oss själva, om så bara i en blick. För främlingen; vår nästa. För det som ger oss sann lycka, den lycka som aldrig kan kräva någon annans offer, och aldrig behöver det. För kärleken, det enda som kan bekämpa rädslan, som stärker oss med sårbarheten i att ha något att förlora. Passionen om den så är för frimärken eller stjärnskådning. Konsten i vilken verkligheten visar sin högsta sanning. Drömmen och fantasin som öppnar våra ögon. Varje ögonblick som innehåller minsta möjlighet till tacksamhet, om så bara för ett andetag; vårt eget eller någon annans. För allt som är värt att bevara.
