Det unga ansiktets diktatur

Hälften av alla mammor i Sverige kan tänka sig en skönhetsoperation, läste jag i dag. Huga. Det är många. Och det är förståeligt. Inte för att jag utsatt min kropp för barnafödande och skrikiga vaknätter. Men första gången jag la märke till små mörka skuggor under ögonen började jag gråta. Det var i oktober, och jag tänkte att mörka ringar har jag haft förut, men aldrig skuggor. Skuggor betyder permanent förändring, sånt som inte går att sminka över.

Sedan dess iakttar jag ansikten i smyg. Vem åldras mest? Och hur? Jag tittar på alla – mina vänner, personer på tv, politiker, folk på stan, kolleger.

Jag skulle aldrig, som till exempel Let's dance-deltagaren Malou von Sivers i Expressen nyligen, våga fördöma plastikkirurgin. Jag menar, man kanske själv ligger där under skalpellen när man är 50. Eller om man blir arbetslös – enligt en undersökning som gjorts på en klinik för plastikkirurgi i Malmö är det särskilt många arbetssökande som väljer att operera sig för att öka sina jobbchanser.

Det är självklart att folk inte tycker att de duger när vi överallt tvångsmatas med bilder på felfria ansikten utan ojämnheter. För även om vi vet att bilderna inte är på riktigt så tror vi på dem, sa William A Ewing, författare till nya fotoboken Face – the New Photographical Portrait, när jag intervjuade honom i höstas.

Mot den bakgrunden känns det snarare positivt att hälften av mammorna har insett att antirynkcremerna inte hjälper och att den perfekta människan inte är möjlig. Annat än på artificiell väg.

Medan jag studerar människor och är rädd för att se gammal ut, kommer jag på att de människor jag egentligen tycker är vackrast, starkast och beundrar mest är kvinnor som är äldre än jag själv. Till och med ganska mycket äldre. Varför är jag då rädd att se ut som dem?

Det är en uppochnedvänd värld, där människor som egentligen är vackra inbillas att de är fula. Den nyblivna ledamoten i Svenska akademien, Kristina Lugn, säger till exempel i senaste numret av magasinet Bon att ingen någonsin kallat henne vacker. Hon menar att det värsta man kan vara i vårt samhälle är en snart 60-årig kvinna. Och att hon, om hon inte vore kändis, skulle betraktas som ännu underligare än vad folk tycker att hon är idag. På grund av hennes uppenbarelse, hur hon ser ut.

Det verkar befängt. Alla vet ju att livet sätter spår, allra mest i ansiktet. Man kan äta rätt, träna och sova på regelbundna tider och på så vis fördröja processen något. Men det som förväntas av oss är i princip att vi ska se likadana ut och gå genom livet utan ärr, utan att åldras. Jag skulle vilja likna det vid en hjärntvätt, en tro på det omöjliga.

Men grejen är att möjligheten finns, och plastikkirurgin blir allt mer avancerad. Det handlar snart bara om val: Om du är missnöjd med ditt utseende kan du välja att operera och bli accepterad av andra och kanske allra mest av dig själv. Eller så kan du nöja dig med din lott och leva som laglös upprorsmakare i det unga ansiktets diktatur.

Julia Svenssonskriver krönikor varje måndag i Allehanda. Läs också hennes blogg: www.juliasvensson.blogspot.com