Det underbara uppstår i dikten

Diktaren ser och delger oss tillstånd kring den kalla, tunga höstluften, regn som föder minnen och en snöstorm som drar in från Köpenhamn. Ord kommer till om hettan och svalorna som skjuter iväg och klyver sommaren. Diktaren finns i en ödslighet och går bredvid vemod, raderna i långdikten växer fram under vånda och orden föds i smärta. Sorgen och förlusten är ofta närvarande.

Då har vi gått in i det inre landskapet med minnen och drömmar men även resor. Då uppstår det underbara, i dikten kan det återskapas som inte finns i verkligheter. Det går att skriva sig in i ett annat liv och i andras liv. För en stund, i ett flyktigt ögonblick kan den älskade komma tillbaka med håret och doften, den älskade kan bli levande och närvarande på nytt. Men så återkommer den brutala och skoningslösa verkligheten, allting krossas, en gång till. Drömmen löses upp och minnena förlorar sina färger som utblommade slokade blekrosa vitsippor. Minnen och drömmar lever kvar för evigt, men skuggorna växer liksom fläckarna av mörker. I svåra stunder öppnas grindarna mot hemligheter och svarta kaviteter och där djupt i grottor och håligheter pågår arbetet för fullt på ett dödsskepp. Och det kan när som helst komma att användas, men något stort står i vägen, gudstron.

Kristian Lundberg tillhör en av våra främsta lyriker, nu är han mera avspänd och stor i harmoni med orden, han skriver om både svärta och sorg, men inte med en uppgivenhet och en livsleda, han ser ljus och stänk av hoppfullhet. Och han bevarar alltid de ljusa drömmarna och minnena inom sig och i dikten skriver han in sig för att hålla dem vid liv. Men han har även helt andra avsikter.

"Jag undrar hur många gånger jag skall behöva

återkomma innan jag blir fri, den här svaga känslan,

som en basklang som genljuder inom mig

Att till slut bara vara den som förlorat, som blir

satt till att vakta allt det som redan är

erövrat förlorat"