Det talas om en annan tid

En trollkarl med en ordlåda som han öppnar ett femtiotal gånger. Dikterna flödar framför allt från samlingarna Dimman av allt, Det förlorade ordetoch den nya Svart som silver.

Det finns en mikrofon med stativ, ett pelarbord med dricka och körlista, ingenting annat på scenen och hans ögon söker fästen i flera punkter i salongen, hans händer rör sig med silverringar, hans skeva leenden betvingar.

I orden, i anspänningen och koncentrationen arbetar han med osynliga vänner i omgivningen och han är allt samtidigt, kaxig med sina rockposer och dräpande i sina små berättelser, underfundig i sina ordvändningar, klockren i sin civilisationskritik och hudnära i sina centrallyriska strövtåg.

" en gång blommade trädet

en gång var närvaron av hungrig vinternatt tillräckligt stark

för att du skulle lägga ut bitar av bröd längs ditt fönsterbleck

en gång levde du och bar ett namn

en gång vårdade du sådden inom dej

sådden av ett träd och månlöv föll stjärnlöv singlade ner i din kropp"

Detta är slutraderna ur dikten En gång blommade trädetur samlingen Det förlorade ordet, men från scenen går det att fånga ord om både gula och röda höstlöv, om blåklintsregn, molnspillror som far förbi eller gräset utanför.

"Gräset här utanför växer så tätt att det är omöjligt att se vilka två grässtrån

som är förälskade och just gift sej

och vilka som bara kommit för att deltaga i festen

lika omöjligt

som att se en folkmassa i fredagsrusning.."

Detta är rader ur dikten Här utanförur den kritikerhyllade nya diktsamlingen Svart som silver, som även med rätta är nominerad till Augustpriset.

I de nya dikterna är han både mera självständig och fri och inte som tidigare så influerad av beattraditionen, upptagen av avantgardistiska upptåg, men lever gör fortfarande rockmusiksinfluenserna.

Det märks så tydligt i hans framträdande, han arbetar med rytmik och gestik för att sedan först i munnen forma orden, värma dem och sedan låta dem flyga ut. Och så ger han oss poesi i samtalston och inte med svulster och snåriga överbyggnader.

Jag har inte ordentligt utsagt namnet. Bruno K. Öijer, där k:et inte står för Kenneth utan för Keats, så har världsordningen varit sedan 1999.

Poeten och estradören värmer ett sextiotal själar i Ystads vackra teatertempel på den stora krigarkungens dag.

Ute råder skymning och hård blåst, det är ynkedom med så litet folk, som kommer för att lyssna på en av våra främsta poeter, tillika en driven estradör, som med sin närvaro har ett stort register.

Han ger oss tröst, hopp och drömmar i sina ord, men han bär även fram främlingskap och förtvivlan. Och en hopplöshet och tristess i vårt samhällsklimat, liksom i kulturlandskapetr, där många skriver tjocka böcker om sig själva, anhöriga och kära.

Orden som poeten fäller är dräpande Vilken trist sysselsättning! En sagolik och magisk kväll slutar helt riktigt med slutraderna i dikten Aldrig;

"han var den enda som fångade min blick

när jag såg ut över det här stela livlösa landskapet

han var den grenen som fortfarande vajade

där den försvunna fågeln suttit

och ni kan fortsätta att bygga er tron

han kommer aldrig att sitta där

aldrig"

Så är det och så förblir det för Bruno K. Öijer!!