Det börjar bli dags för ett nytt hak nu

Så där bra så att man blir lite sentimental i ögat, och minns tillbaka på tidigare perioder när det varit riktigt bra. Och eftersom jag och rockräven sitter på en konsert i Ystad, så glider samtalet snart in på Ystad. Rockstaden Ystad.

Mest snackar vi om det där schyssta haket i hamnen, där man kunde planka in om man kände något av banden som hade replokal på andra våningen. Där man kunde smuggla in tjejer, om man själv hade replokal på andra våningen. Där man kunde lira, se polarna lira, repa, snacka musik, försöka övertala någon myndig att köpa öl och ibland se något riktigt höjdargig. När det där schyssta haket försvann trodde jag att något annat skulle dyka upp i stället. Något nytt hak, som skulle fylla tomrummet. Och visst finns det både eldsjälar och föreningar. Men inget nytt hak. Och nu har drygt fem år gått.

Missförstå mig rätt nu. Jag har inte käpp, jag brukar inte se grinig ut i spegeln, och jag tycker inte nödvändigtvis att det var bättre förr. Tvärtom verkar Ystad vara på frammarsch som rockstad.

Teatern har nyligen flyttat fram positionerna, med en fantastisk konsert med världsstjärnan Rufus Wain-wright. På Öja har krögare Philip Liedberg nog inte sovit en blund i natt, fullt upptagen med att få allt på plats inför folkfesten med John Fogerty och Nisse Hellberg i kväll. Creedence-hjältens besök är bara början på en stjärnbeströdd sommar på Öja, den mest påkostade i mannaminne. Ystad Saltsjöbad har tagit steget fram som konsertställe, och lockar med artister som Louise Hoffsten, Calaisa och Esbjörn Svensson trio i sommar. Under våren har flera fina konserter annordnats på Scala. Och Ungdomens hus har stuckit ut hakan rejält genom att bjuda in Moto Boy, utan att ens kräva publiken på pengar.

Så visst händer det spännande saker i Ystad.

Men det finns en byggsten som saknas, som får hela konstruktionen att vingla oroväckande. Det finns ingen rockklubb. Man behöver inte gräva ner sig i sentimental nostalgi för att inse att det där haket i hamnen, Chorus, lämnade ett stort hål efter sig. Man behöver inte ens ha gillat Chorus, för att förstå att både föreningen och själva lokalen fyllde en viktig funktion. Att scenen bidrog till återväxten av unga Ystadmusiker.

Ungdomens hus gör ett jättejobb med ungdomsverksamhet och replokaler. Och visst kan man arrangera gig på både Scala, Teatern och andra ställen, bara man har lite flis. Men den där samlande punkten, där nästa generation av rockhopp kan testa vingarna, den saknas. Och många talanger hinner tröttna på fem år.

Det börjar bli dags för ett nytt hak nu.