Det blir en lång, hård, hård sommar

Är det något det vimlar av på sommarens rockfestivaler, så är det hårdrockare. Man skulle inte kunna slå sönder en helt vanlig elgitarr utan att träffa en.

Faktum är att hårdrocken tuggar i sig mer och mer av de stora festivalerna, både Roskilde och Hultsfred drar folk med stora namn somBlack Sabbath, Slayeroch Slipsknut- förlåt, Slipknot– medan Sweden Rock av naturliga skäl är så hårdrocksspäckad att den genomsnittlige Blekingebon för en helg blir en långhårig, jeansvästbärande yngling med lika många tatueringar som det finns kobbar i skärgården.

Ja, och det är väl helt okej, om man åker på festival för att svinga några bärs, vifta med lite djävulstecken i all oskuldsfullhet och vakna med huvudvärk och pip i öronen. Ja, inte dagen efter, alltså, utan efter konserten då alla andra på något mystiskt vis försvunnit. Aldrig brukar de säga något heller.

Missförstå mig rätt – somliga av mina bästa vänner är hårdrockare och så vidare, och många av dem är kapabla att leva ett helt normalt liv. Jag har själv haft en period där hårt betydde coolt. Och jag vet exakt när den tog slut: hösten 1977, när Poster kom med en affisch med Kisspå ena sidan (i de då nya, heta monsterkostymerna) och Sex Pistolspå den andra. Där Kiss tidigare varit det självklara valet, vann nu Pistols överlägset – trots att de blivit fotade i Sverige och att någon taskmört lurat dem att posera med lättöl i händerna.

Men alltså: För oss som gillar musikalisk bredd, överraskningar, tvära stilkast och nya upptäckter så är hårdrockens framryckning på festivalområdena faktiskt lite deprimerande. Visst kan hårdrock vara äventyrlig, men det är inte den stilen som drar de stora horderna.

Hårdrockare brukar bjuda på show, men det räcker liksom inte. Det är märkligt att hårdrocken slår an en sådan klang i de breda lagren, med tanke på att den knappt spelas i radio eller tv. Ja, och sen tycker ju mossiga gamlingar som jag att även om det faktiskt, vid närmare påseende, hänt mycket sedan Led Zeppelin lade ner 1980, så undrar man lite grann varför.

En förklaring till framryckningen kan vara att hårdrockspubliken, i högre grad än många andra musikfans, uppskattar live- och festivalformen som ett sätt att samlas och visa sin uppskattning – och sina spandexbrallor. Samt offra mängder av snus till den store guden Loskar. Att de sedan visar sin uppskattning genom att våldsamt skaka huvudet upp och ner så att snuset stänker, med en stil som antingen bäddar för whiplash eller för alltid skyddar mot det, det är en annan historia. Var och en blir salig på sin fason.

Kläggerödsbon Andreas Matz,som kör "gammal fin hårdrock" i P 4:s "Dist" varje lördagskväll, har sagt att "numera är hårdrocken så accepterad att Ozzy Osbournesyns på bästa sändningstid i tv".

Sanningen är kanske en som hårdrocksfansen inte riktigt vill se i ögonen. Att hårdrocken blivit massunderhållning genom att inte bara ha blivit rumsren, utan dessutom fullständigt oprovocerande. Om det så handlar om korsbränning, dansande dvärgar eller sex med publiken så är det ändå bara Sievert Öholmsom höjer ett sömnigt ögonlock. Och kvällstidningarna, om det är nyhetstorka. "Hårdrockare åt barn på scen- hönsäggen fick aldrig kläckas".

Allt känns ungefär lika farligt och äkta som Hulk Hoganoch hans wrestling-"matcher", där uppumpade killar med silikonbröst låtsas slåss, när de i själva verket har avsevärda svårigheter att bara kämpa sig upp i ringen med sina Belgian blue-muskler. Och vad gäller dödsmetall, doom och andra morbida yttringar, kan jag bara citera vad Martin Kellermans"Rocky" sa om norske vikingarockaren Mortiis: "Är det meningen att man ska bli rädd för en 30-åring med lösöron?".

Men det är, trots allt, inget fel på hårdrockare som inte lite frisk luft kan råda bot på. Frisk luft, och rikliga nässköljningar med kallt havsvatten. Och festivalerna håller dem ju borta från gatan, i alla fall.

Lars Thulinvänder sig mot begreppet "popsnöre". Han föredrar "popjerka".