Det är inte kul den här gången heller
Nu är han tillbaka för att halka, snubbla och ramla sig igenom uppföljaren. Allt med tvivelaktig fransk brytning.
Det hela går ut på att Clouseau jagar mästertjuven Tornado som roar sig med att stjäla nationalklenoder. Bland annat har skurken lagt beslag på den rosa pantern, en gnistrande skär diamant.
Handlingen är förstås något av en parentes. Fullt fokus ligger i stället på tårtor i ansiktet, oavsiktliga eldsvådor, jonglering med exklusiva vinflaskor, fall över balkongräcken och all annan tänkbar dratta på ändan-humor som som får buskiskomiker som Stefan och Krister att framstå som kreativa genier.
Under en och en halv timme hör jag ett enda skratt i biosalongen. Det kommer från en flicka i åttaårsåldern, som tycks uppskatta en extra snubbelintensiv episod i filmen. Det är alltså möjligt att barn tycker att det här är småkul.
Men för en vuxen biobesökare blir det aldrig roligt. Det blir, tillåt mig att ordvitsa, platt fall för kommissarie Clouseau.
