Den osminkade sanningen om Polly Jean

Att läsa icke auktoriserade rockbiografier känns lite förbjudet, som att snoka i någons dagböcker. Men hur skulle jag annars få reda på något osminkat om PJ Harvey, den intressantaste kvinnliga rockstjärnan sedan Patti Smith?

I den uppsjö av rockbiografier som existerar (uppsjö = brusande vattenfall som, i strid med rådande tyngdlagar, liksom går på fel håll) är det egentligen bara en bråkdel som är auktoriserade, alltså godkända av artisten själv.

Ibland torgför de bara illa underbyggt skvaller, men i bland kan de vara enda vägen till att få reda på någonting utöver pressreleasernas skönmålningar. Vilka, upphör man aldrig att förvånas över, aldrig skulle medge annat än att artisten i fråga är En Stor Humanitär Kraft, Ett Kreativt Geni i Paritet med Einstein och Hans Bror Tillsammans, och i besittning av De Ädlaste Fotsulor som Någonsin Trampat Vår Smutsiga Mark.

Om det inte gäller hårdrockare förstås, i vilket fall motsatsen är mer trolig. Och säljande.

Jag har i alla fall med viss behållning plöjt igenom James Blandfords"Siren Rising", en biografi om en av mina hjältinnor, Polly Jean Harvey. Antagligen skulle hon tycka illa vara att jag gjort det. I boken har nämligen Blandford fräckheten att citera Polly själv i frågan: "Jag skulle aldrig vilja att någon läste saker som jag inte skulle berätta för dem, ansikte mot ansikte. Jag gillar det inte, jag skulle inte vilja att någon skrev [en bok] om mig". Jag tänker därför ta det säkra före det osäkra och aldrig nämna saken för henne.

"Siren Rising" är historien om en pojkflicka som växer upp i idylliska Dorset, till bakgrundsljudet av bräkande får och bohemiska föräldrars högljudda spelande av Dylan, Captain Beefheart och gammal blues.

Denna unga, världsfrånvända lantlolla, med texten "kom inte hit!" stämplad i pannan, börjar först spela sax i olika folkrockband, men får vid 18 år sin första gitarr. Och den mörka, själsdjupstrålande rock hon börjar göra – ibland vrålad med blodisande kraft, ibland knappt skönjbart viskad" står verkligen i läskigt bjärt kontrast till den skolflickstrevliga image PJ har i intervjuer.

Polly får höra sina första rockband på "The Electric Broom Cupboard" i Yeovil ("den elektriska städskrubben" " brittiska öarna är fulla av pubar med fantastiska namn. Påminn mig om att besöka dem alla). Och hon slås av hur ofta musiken var "ytlig, löjlig. Det fanns ingen själ i den, ingen känsla, och det fick mig att vilja gå fram till [musikerna] och skaka om dem".

Anledningen till att hon överger konstskolans skulptering (där hon hade för vana att hyra in hantverkare och cementgjutare, så till den grad att läraren började tycka att det var fusk) för musiken är liknande: "musiken är ett bättre, mycket mer fysiskt sätt att nå människor. Konstverk kan få en att tänka, men de hugger dig inte i maggropen och skakar om dig i tre minuter, för att sedan lämna dig utmattad och dränerad". Japp, rock'n'roll är ingen tedans!

Denna utpumpande fysiska syn på musik ledde också till att PJ bröt samman. Man kan tänka sig frustrationen på skivbolaget när Polly Jean plötsligt ringde och sa "hej då, nu sticker jag till Afrika och blir sjuksköterska i stället". Tack och lov blev hon sedan "bored with being unhappy" och återvände till scenen. För här är en musiker som inte trivs om hon inte pressar sig själv mot nya mål , som på varje ny platta låter annorlunda och som trivs med att förbli en gåta.

Detta, i kombination med Pollys förkärlek för att gripa tag i maggropar och ruska om, betyder att James Blandford, efter att ha avslöjat intima detaljer om Pollys romans med Nick Cave, att hon en gång medverkat i ett Abba-coverband och att hon ibland stjäl katter (!), bör vara mycket, mycket rädd om sina inälvor.

Lars Thulinrekommenderar Pollys "To Bring You My Love" och "Stories From The City, Stories From The Sea".